Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovisa Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsessan allt framgent yttrade mycken tillgifvenhet. Bland sina många syskon var hon mest fästad vid den ett par år yngre, milde och medgörlige August Vilhelm, hvaremot hon, oaktadt allt sitt sjelfförtroende, hyste en viss skygghet för den i själsegenskaper äfven henne öfverlägsne äldste broder, den sedermera så ryktbare konung Fredrik II.
Så snart han blifvit konung, kallade han till sitt hof en mängd snillen, vetenskapsmän och konstnärer, då äfven hofvets sysselsättningar och nöjen fingo en härmed öfverensstämmande riktning. Lovisa Ulrika, vacker, qvick, snillrik, med lifligt tycke för vittra sysselsättningar, sköna konster och muntert sällskapslif, var nu hofvets mest firade skönhet, deltog i alla dess förströelser, afhörde eller uppläste de berömde författarnes dikter samt beträdde äfven skådebanan med både behag och bifall. Ryktet om hennes utmärkta personlighet spridde sig till alla Europas hof. Som friare anmälde sig dåvarande prinsen af Asturien, sedermera konung Carl III i Spanien; men hennes ännu då lefvande fader, som var protestantiska läran varmt tillgifven, afböjde en förbindelse, som skulle föranleda dotterns öfvergång till katolska läran. En annan friare var pfalzgrefven af Birkenfeld, en af Adolf Fredriks medtäflare vid svenska tronföljarevalet; men äfven detta anbud rönte ingen framgång.
Huru hon slutligen blef Adolf Fredriks gemål, är i det föregående berättadt, likasom hennes första uppträdande härstädes, det välde hon vann öfver sin gemål, hennes sträfvande efter ökad makt åt honom och större inflytande för egen del, samt de motgångar och förödmjukelser hon i följd deraf lidit, utan att dock låta häraf varna sig från ingående i nya stämplingar, som vittnade om ett oroligt, hersklystet, företagsamt lynne, men tillika om alltför mycken brist på besinnning och mogen öfverläggning, hvarföre ock alla hennes planer rönte föga framgång.
I sjelfva verket var hon ock mera snabb- än djuptänkt, mera tilltagsen än ihärdig, mera qvick än klok, likasom äfven hennes bildning var mera rik än djup och hon hade mer beläsenhet än grundliga kunskaper. Den djupa gudsfruktan, som dittills i allmänhet utmärkt det svenska konungahuset, betraktades af henne som en föråldrad fördom. Hon yttrade öppet sin ringaktning både af presterna och de läror de predikade, hvarföre hon ock med synnerligt nöje lyssnade till Dalins »kalottpredikningar». Hennes sedlighet var emellertid fläckfri, och i allmänhet var andan vid hennes hof långt mera sedlig än både vid den föregående och den nästföljande regentens. Hon älskade nöjen, men ädla, förfinade, som mera tilltalade själen än sinnena. I brist på andra tidsfördrif kunde hon visserligen, följande den vid hofven då i allmänhet rådande seden, sysselsätta sig med kortspel, men det skedde utan något synnerligt intresse. Någon gång deltog hon äfven i jagter och sköt 1750 under en sådan 3 elgar och 4 harar.
Vittra eller vetenskapliga sysselsättningar voro dock Lovisa Ulrikas förnämsta nöjen. Gerna hörde hon utmärkta författares arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
