Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1745 och deltog i österrikiska arfföljdskriget, blef efter hemkomsten kapten vid östgöfta infanteri 1747 och öfvergick såsom major vid detta regemente till Pomern 1757, hvarefter han under pomerska kriget gjorde sig känd såsom skicklig och modig krigare, blef öfverstelöjtnant vid östgöta regemente 1760 och öfverste i armén 1762 samt anstäldes samma år såsom kavaljer hos kronprinsen. Från denna tid vann han så väl Lovisa Ulrikas som kronprinsens synnerliga förtroende, var en af hofpartiets främste ledare under den då pågående riksdagen samt visade sig i hög grad förstå konsten att värfva anhängare och leda intriger, hvarföre han ock med synnerlig bitterhet hatades och smädades af motpartiet; men om han i hög grad var en politisk intrigör, kan man dock ej beskylla honom för politiskt vingleri, såsom en Pechlin och dylika, ty han höll sig troget till det parti han en gång valt och arbetade oaflåtligt på konungamaktens utvidgning. Inkallad i rådet i Juli 1769, blef han grefve 1771 (sedan 1766 var han friherre), undgick den afsättning, som i Maj 1772 träffade de fleste 1769 i rådet inkomne Hattarne, men misstroddes nu af alla, äfven af den nye konungen, och aflägsnades från riksdagsintrigernas skådeplats genom sin utnämning till generalguvernör i Pomern och Greifswalds akademis kansler. Tillika erhöll han öfverinseendet öfver hela amiralitetet samt skulle upprätta reglementen så väl för dess hushållning som för dess militäriska organisation, hvilket arbete han med stor drift fullföljde ända till sin död. Denna inträffade ock i Carlskrona den 20 Juni 1776, just som han fulländat dessa båda reglementen. Såsom generalguvernör i Pomern hade han äfven utvecklat mycken förmåga, ehuru hans styrelse derstädes ej var fri från anmärkningar. När hans företrädare grefve Liewen lemnade denna befattning, var all Pomerns särskilda skuld betald, och Sverige behöfde icke öfversända några penningar till pomerska statens underhåll, hvilken lönade sig sjelf, oaktadt ett husarregemente mer än förut der underhölls, och när Sinclair mottog embetet, fans i kassan en behållning af 80,000 rdr, ehuru alla löntagare uppburit ett qvartals lön i förskott. Under Sinclairs förvaltning åter tömdes kassan och Sverige måste åter sända penningar till Pomern.
En Sinclairs samtida[1] har om honom uttalat följande omdöme: »Riksrådet Sinclair är en ibland de få personer, som, invecklade i partivinglerier, efter dessas slut gjort mycken nytta, erhållit stora insigter och användt dem till det allmännas gagn. Om man icke önskar en sådan arbetande partiman, är att önska sådana rådsherrar och sådana embetsmän. Riksrådet Sinclair gjorde ensam sin lycka. Hvarken slägt eller penningar förde honom uppåt i verlden. Hans driftiga genie banade under orolighetstider dess väg. Han hade mera slughet än förstånd, mera försigtighet än djerfhet, mycken uppriktighet i sitt tal, mindre i sina gerningar, mera drift än arbetsamhet och mera arbetsamhet än kunskaper, mera uppförande än belefvenhet, mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
