Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gyllenborg och Tessin, utöfva en sådan ledning af det hela, som fordom Axel Oxenstierna och senare Arvid Horn.
Detta visade sig ock vid den följande händelserika 1755 och 1756 årens riksdag, der hufvudpersonen icke var kanslipresidenten, utan landtmarskalken Fredrik Axel von Fersen, som då på ett högst lysande sätt begynte sin politiska bana. Det hade nu kommit till en öppen brytning mellan konungen och rådet, och då ständerna togos till skiljedomare, visade det sig snart, att rådets parti hos dem var vida starkare än hofvets. Konungen underkastades den ena förödmjukelsen efter den andra, likasom det ena ingreppet efter det andra i sina rättigheter både såsom konung och som fader. Äfven för den foglige, eftergifvande, föga företagsamme Adolf Fredrik gick detta slutligen för långt, och han samtyckte att inlåta sig i den statshvälfningsplan, hvilken hans hersklystna gemål för honom hade i beredskap. Den blef i förtid upptäckt och vållade konungaparet nya förödmjukelser, nya inskränkningar i konungamakten. Partiilskan fick nu fritt spelrum. De i statshvälfningsplanen mest invecklade, så väl som flera bland deras underordnade verktyg, fingo pligta med lifvet, och förföljelser anstäldes mot alla för det rådande partiet misshagliga, så vidt de kunde åtkommas. Att de icke ytterligare utsträcktes och ännu flera blodiga offer föllo, var egentligen Fersens förtjenst, ehuru han, å andra sidan, synes saknat tillräcklig vilja eller förmåga att afstyra de maktmissbruk, hvilka det rådande partiet tillåtit sig så väl före som efter statshvälfningsförsökets upptäckt.
Dessa maktmissbruk framkallade emellertid flerstädes i riket en så fiendtlig sinnesstämning mot den rådande hattstyrelsen, att denna ej ansåg sig så säker om makten som den föregående riksdagens händelser tyckts angifva. En djerf partimanöver skulle derföre betrygga dess välde, och så inleddes Sverige i pomerska kriget, som skulle förskaffa det ökade subsidier från Frankrike samt återställa dess krigsära och utvidga dess tyska besittningar. Utgången blef likväl en helt annan. Subsidierna funnos snart ej på långt när tillräckliga att betäcka krigskostnaderna, statsskulden växte för hvarje år, och krigsäran ökades lika litet som området, ty om ock enskilda prof af mod och krigareduglighet visst icke saknades, visade dock krigföringen i dess helhet, att Sverige nu mera blifvit en föga fruktansvärd fiende.
Så öppnades 1760 en ny riksdag, under sådana förhållanden af Hattarne motsedd med stor oro. Den blef lika långvarig som rik på vexlingar. Genom skickliga manövrer och fransyska penningar lyckades Hattarne vinna öfverhand vid talmans- och utskottsvalen, och Fersen, deras främste man, blef åter landtmarskalk; men partiförbittringen var nu större än någonsin. Äfven inom Hattarne hade en söndring uppstått, i det en mängd missnöjde Hattar skilt sig från de öfriga, utan att sluta sig hvarken till Mössorna eller hofvet. Man hade sålunda nu fyra partier: hofvet, som ville störta statsförfattningen och utvidga konungamakten; Mössorna, som ville upprätthålla statsförfattningen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
