Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eleonora visade under sin korta regering så mycken sjelfrådighet, att derigenom i väsentlig mån framkallades de inskränkningar i konungamakten, som infördes i 1720 års regeringsform. Fredriks stämplingar till utvidgande af sin myndighet, så väl som Adolf Fredriks försök i samma riktning, beredde båda nya inskränkningar äfven i den makt de lagligen egde, jemte flera förödmjukelser, som eljest uteblifvit. Det var således icke ensamt ständernas och rådets maktlystnad, som vållade dessa inskränkningar på konungamaktens område; men sjelfva regeringsformen hade dock det grundfel, att den lade all makt inom samhället i ständernas händer, likasom den förut legat i konungens, utan någon motvigt, som kunde återhålla maktmissbruk. Sådana uteblefvo också ej samt voro fullt ut lika många och lika förderfliga under ständernas envälde som under det kungliga. Den enväldige Carl XI hade gifvit riket en inre styrka och i flera hänseenden äfven ett inre välstånd, större än det dittills någonsin egt. Den enväldige Carl XII hade fört det till branten af sin undergång genom en oriktig uppfattning af sina konungsliga pligter, hvarigenom han förmåddes att hellre äfventyra det hela än afstå någon del åt roflystna grannar. Ständernas envälde visade sig välgörande för riket, så länge en man framstod, med tillräcklig öfverlägsenhet att kunna leda detta envälde i en för det hela välgörande riktning; men när denne man undanträngdes och partierna fingo fritt verka mot hvarandra, bragtes äfven riket slutligen till en politisk förnedring, djupare och vidrigare än det någonsin upplefvat. Detta folk, utarmadt, utmattadt, förblödande, men ändock trofast slutande sig till sin oböjlige, olycksbringande, men ridderlige till sitt innersta väsende fosterländske konung, var ännu stort i sin olycka; men när dess ständer, de enda maktegande i samhället, sålt sig, halfva antalet åt Ryssland och den andra hälften åt Frankrike, samt söndringen inom dem blifvit sådan, att de hellre förbundo sig med rikets naturliga fiender än slöto sig tillsammans för att upprätthålla dess sjelfständighet – då var all storhet försvunnen och tillståndet så mycket olyckligare, som det bar pregeln af den djupaste icke blott politiska, utan äfven sedliga förnedring, och tycktes antyda, att all fosterlandskärlek äfven var slocknad.
Partisöndringen var ock frihetstidens största olycka och en källa till alla öfriga. Den blef så mycket större, som ingen myndighet fans tillräcklig stark att återhålla den eller stäfja dess missbruk, och det var det nya statsskickets största fel, att det, af fruktan för enväldet, så inskränkt konungamakten, att konungen icke stod utom, utan blifvit gjord beroende af partierna, så att han antingen, för att kunna något uträtta, måste sluta sig till det rådande partiet och således var beröfvad all sjelfständighet, eller om han sökte visa en sådan, kom i opposition mot de rådande och således utsatte sig för nya inskränkningar i sin myndighet, såsom fallet ock blef både med Fredrik och Adolf Fredrik.
Partisöndringens förderflighet visade sig för öfrigt i alla riktningar. I politiskt hänseende ledde den till den skamligaste korruption
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
