Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1771, 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franske ambassadörens erbjudande att förse dem med respenningar till sina hemorter. De bildade en ny klubb, kallad Svenska Botten, som snart kom under öfverste Jakob Magnus Sprengtportens ledning och sedermera genom sin tillgifvenhet för konungen icke obetydligt medverkade till framgången af hans statshvälfning.
Emellertid kom efter julferiernas slut frågan om konungaförsäkran åter å bane och föranledde nya strider mellan stånden, hvilka den 24 Februari slutade med den eftergift å adelns sida, att den antog de ofrälse ståndens förslag under förbehåll, att derur skulle utgå förbudet för embetsmän att, under hvilken förevändning som helst, träda i overksamhet, samt att med konungaförsäkran skulle följa en af alla fyra talmännen undertecknad förklaring, att intet stånds privilegier kunde genom denna försäkran anses vara rubbade. Dessa förbehåll godkändes utan svårighet af de ofrälse stånden, och i detta skick blef ändtligen konungaförsäkran för konungen framlagd samt af honom undertecknad den 4 Mars.
Så länge tvisten om konungaförsäkran pågick, hade den om rådsplatsernas delning mellan Hattar och Mössor, hvilken vid kompositionens ingående väckt mesta svårighet, varit hvilande, men blef nu åter det förnämsta tvisteämnet. Mössorna hade vid riksdagens början åtnöjt sig med plats i rådet för fyra eller fem af sina ledare, men sedan deras öfvervigt inom de ofrälse stånden var afgjord och tycktes börja göra sig gällande äfven hos adeln, stegrades anspråken. Utom de två ledigheter, som blifvit fylda genom Horns och Kallings återinträde i rådet, hade en ny uppstått genom kanslipresidenten Ekeblads död den 9 Oktober 1771, hvarefter friherre Esbjörn Christer Reuterholm blifvit den 19 Oktober åter inkallad i rådet; men nu fordrade Mössorna, att fem platser derinom måtte ytterligare dem beredas, hvarigenom de förfogade öfver halfva röstantalet. Konungen sökte ock genom underhandlingar i godo bereda dessa ledigheter för att undgå att låta det skrida till afsättning. Han lyckades äfven förmå riksråden Hiärne, Stockenström och Snoilsky att begära afsked, som beviljades dem den 27 Mars 1772; men deremot ledde hans uppmaningar till riksråden Barck och Wallvijk att följa dessas exempel icke till någon påföljd, hvarföre det ock måste komma till den strid, konungen velat undvika.
Flera underhandlingar börjades nu, som bäst visa, huru under denna tid allting var falt för penningar. Den franske ambassadören, som ansåg Hatt-rådets bibehållande för riksdagens vigtigaste angelägenhet, hade redan i September 1771 derom ingått kontrakt med några af sekreta utskottets prester och borgare samt bondeståndets sekreterare Odelius, hvilka lofvade att söka hindra eller omintetgöra hvarje anfall mot rådet, fastän de i öfrigt skulle förblifva Mössor. För denna tjenst utlofvades åt Odelius en summa af 40,000 d. s., som nedsattes i tredje persons vård för att efter riksdagens slut betalas. Sju prester betingade sig 8,000 d. s. hvardera, hvaraf en fjerdedel genast och det öfriga vid riksdagens slut. Borgarena började med att för sig gemensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
