Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1771, 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116 mot 58. Inom borgareståndet blef striden skarpare, men äfven der kom man till samma beslut, med 68 röster mot 41.
Genom tre stånds beslut var sålunda de ifrågavarande riksrådens öde afgjordt; men ändock sökte konungen försäkra sina vänner inom rådet åtminstone om adelns bifall. Der kom det ock till en häftig strid, men hvilken slutade så, att adeln, med 277 röster mot 272, kom till samma beslut som de ofrälse stånden.
Genom alla fyra ståndens beslut voro således riksråden Rudenschöld, Bielke, Ulrik Scheffer, Hermanson, Beckfriis, Posse och Barck skilda från sina embeten, och dessutom hade genom Hiärnes, Stockenströms och Snoilskys afskedstagande redan förut tre ledigheter uppstått, så att tio rådsplatser nu voro att tillsätta. Att det skulle ske med Mössor, var gifvet, ty sedan, efter indragningen af de franska riksdagsmedlen, en mängd Hattar lemnat riksdagen, voro Mössorna, som vid riksdagens början hade öfvervigten endast inom borgare- och bondestånden samt i presteståndet voro jemnstarka med Hattarne och hos adeln dem underlägsne, nu rådande i alla fyra stånden — så väl hade Ostermann förstått sammanhålla det ryssvänliga partiet. Han hade ock under hela tiden visat en viss hofsamhet af fruktan att Hattarne, retade till det yttersta, skulle sluta sig till konungen och gifva honom anledning att taga något djerft steg. Det hade ock ej varit i enlighet med hvarken Ostermanns eller Goodrickes önskan, som så många af rådet blifvit afsatta; men när Mössorna sågo sig hafva makten i händerna, segrade partiilskan öfver klokheten, och de försummade ej att utsträcka sin makt så mycket de kunde. Till en början tycktes man likväl röja en viss förlägenhet öfver den vunna framgången och likasom vilja skylla ifrån sig, att den vunnits. Så fick nu Sinclair skulden derför. Att han, förut den af Mössorna mest hatade bland Hattarnes ledare, likväl fått stanna qvar i rådet, när de öfrige aflägsnades, visade, att han med vanlig slughet spelat sina kort. Emellertid misstroddes han nu af alla, och man skyndade att genom hans utnämning till generalguvernör i Pomern den 11 Maj aflägsna honom från riksdagen.
De lediga rådsplatserna skulle emellertid nu tillsättas. Af de vid föregående riksdagen entledigade riksråden hade tre, Horn, Kalling och Reuterholm, redan återfått sina embeten. Friesendorff hade aflidit i Augusti 1770, Lagerbielke, Hermelin och Gyllenstierna vägrade att återinträda i rådet; men friherrarne Carl Funck, Fredrik Ribbing och Joachim von Düben hörsammade kallelsen och blefvo den 27 Mars 1772 å nyo utnämnde till riksråd. Sju platser återstodo emellertid att tillsätta, och detta visade sig vara förenadt med stora svårigheter. Regeringsformen föreskref nemligen, att det utskott, som hade att uppgöra förslag till riksrådsembetens tillsättande, skulle »sig förena om de män, hvilka, efter allmänt öfverenskommande», borde föreslås konungen till utnämning. Detta hade alltid blifvit tolkadt så, att valet skulle vara enhälligt inom utskottet; men nu hade adelns valmän blifvit utsedde, medan Hattarne ännu voro rådande i ståndet, samt utgjorde samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
