Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och laglig frihet, samt på det att rikets sjelfständighet ej mera måtte löpa fara af utländskt våld och dess invånare bibehållas vid en säker besittning af all sin välfångna egendom och frihet. Så snart eden var muntligen aflagd, framlades den till underskrift och undertecknades främst af Ehrenkrook och König, samt derefter af de öfriga så väl officerarne som underofficerarne.
Sedan konungen sålunda försäkrat sig om officerarnes medverkan, gick han med dem ut på stora borggården, dit både den afgående och den nya vakten, som under tiden stått under gevär på lilla borggården, inmarscherade, hvarefter slottsportarne stängdes och bevakades. Konungen höll nu till soldaterne ett dylikt tal, som förut till befälet, och frågade dem om de ville med honom våga lif och blod till hans och rikets räddning. Ett enhälligt ja och »Lefve konung Gustaf» blef svaret. Sedan konungen derpå äfven för soldaterna upprepat sin edliga försäkran och förestafvat dem deras nya trohetsed, befalte han dem ladda, hvarefter han lät adjutanten Bror Cederström utdela tre dukater till hvarje underofficer och en dukat till hvarje soldat.
Medan konungen ännu var inne i rapportsalen med officerarne, hade riksrådet Kalling kommit dit, men icke sluppit in. Han medförde den helsning, att rådet väntade på konungen; men kammarherrn Evert Taube, som frambar denna helsning, fick återföra det svar, att konungen skulle komma upp till rådet, när han talat med sina officerare, och att Kalling kunde gå upp förut. Han gjorde så, men för att förekomma flera budskickningar gingo generalmajoren Fredrik Horn, öfverste de Carnall och några andra officerare, som åtföljt konungen och väntade utanför, medan han talade med gardet, efter Kalling upp i rådsförmaket, och då Kalling åter kom ut ur rådsrummet och ville skicka efter kaptenen af vakten, tillsades han af Horn och de Carnall, att det icke kunde ske, samt att konungens vilja vore, att riksråden stannade i rådssalen och der afbidade hans ankomst.
Under tiden hade ederna blifvit aflagda i rapportsalen och på borggården, hvarefter konungen sände kapten Carl Maurits Aminoff, med tillräcklig militärstyrka, att arrestera rådet. Aminoff besatte genast alla utgångar till rådsrummen, och rådet, sålunda instängdt, kunde derefter icke inverka på händelsernas fortgång.
Ännu var dock konungen endast herre öfver slottet, och blott en del af gardet hade förklarat sig för honom. König hade emellertid redan sändt underofficerare att samla de öfriga bataljonerna af regementet samt tog, å konungens vägnar, af dem trohetseden, hvilken de villigt aflade. Till slottets skydd qvarlemnades en del af vakten under kapten Carl Peter Gyllenstorms befäl. Med en annan del deraf och åtföljd af de flesta officerarne red konungen till artillerigården. Ett rykte, att någonting af vigt var å färde, hade redan börjat sprida sig, men mest troddes att det gälde något försök mot konungens person. En stor mängd folk var derföre samlad kring slottet, och konungen helsades med höga glädjerop, när man såg honom fri och omgifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
