Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statshvälfningen 1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upländingarne, men konungen sände generalmajoren och landshöfdingen Anders Henrik Ramsay dem till mötes, med befallning att de skulle återvända till sina hem. De särskilda kompanierna hade ännu icke hunnit förena sig. Ramsay träffade några af dem redan samma eftermiddag och andra följande dagen. Det mötte inga svårigheter för honom att göra sig åtlydd, utan de aflade den nya eden och återvände. Deras befälhafvare, öfverstelöjtnanten Clas Cederström, blef arresterad, men frigafs, så snart han undertecknat eden. Äfven södermanländingarne hade fått order att vända om och åtlydt befallningen.
Medan konungen ännu var qvar på artillerigården, hade han sändt sin kammarherre, baron Gustaf Johan Ehrensvärd, att inbjuda de främmande sändebuden till middag på slottet. Danske ministern var icke i staden, och ryske, engelske och preussiske ministrarne ursäktade sig, att de icke kunde komma; men då inbjudningen förnyades genom hofkanslern Sven Bunge, instälde de sig. Efter sin återkomst till slottet förklarade konungen för de församlade diplomaterne, att det steg han tagit framtvingats af den fara, som hotat hans person och statens säkerhet, samt bad dem försäkra sina hof, att ingen förändring skulle inträffa i hans önskan att lefva i fred och endrägt med alla makter och i synnerhet med sina grannar. Han tillade, att det var för sändebudens egen säkerhet, som han bedt dem komma till slottet, i fall någon orolighet skulle inträffa; men att han nu lemnade till deras eget val, om de ville återvända till sina hotell eller stanna qvar på slottet såsom hans gäster. Den franske ambassadören lyckönskade konungen med synbar tillfredsställelse; de öfrige tego och den engelske ministern inskränkte sig till att begära pass för en kurir, med hvilken han kunde afsända till sitt hof den förklaring konungen nyss afgifvit. Konungen svarade, att han skulle få det, så snart statens säkerhet tillät den spärrade samfärdselns frigifvande, och lofvade, att ingen före honom skulle få affärda kurir. Ingen af ministrarne begagnade anbudet att få stanna på slottet, utan alla återvände till sina bostäder. Man var icke utan oro för hvad Ostermann och Goodricke kunde företaga sig; men de båda ministrarne, som icke vidare hade några penningar att utgifva och icke fått några föreskrifter från sina hof för den händelse, som nu inträffat, förblefvo passiva åskådare af den statshvälfning, som tillintetgjorde deras inblandning i Sveriges inre angelägenheter.
Konungens omtanke inskränktes emellertid icke till hufvudstaden. Skrifvelser utfärdades, hvarigenom högsta befälet öfver krigsmakt och embetsmän uppdrogs åt prins Carl inom Skåne, Halland, Bleking, Bohuslän och Småland, samt åt prins Fredrik Adolf inom Öster- och Vestergötland, Södermanland, Nerike och Vermland. Till Fersen afsändes hans vän hofmarskalken grefve Fredrik Ulrik von Rosen med ett egenhändigt bref, i hvilket konungen på heder och tro försäkrade den myndige partiledaren, att han icke ville göra sig enväldig, begärde af honom det understöd, som hans stora anseende och förmåga kunde förläna sakernas nya ordning, och bad honom begifva sig till prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
