Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidpunkten nu vore inne att återtaga en mera sjelfständig hållning mot Ryssland, och i början af November reste konungen sjelf till Köpenhamn för att söka förmå danske kronprinsen, som nu stod i spetsen för regeringen, att bryta förbundet med Ryssland och i stället ingå med Sveriges konung ett slägtförbund. Ett af konungen uppsatt utkast till ett sådant familjefördrag framlades af honom för grefve Bernstorff, hvilken, såsom förut är nämndt, sedan 1784 återfått ledningen af Danmarks utrikes angelägenheter; men då detta fördrag afsåg upprättandet af ett anfalls- och försvarsförbund mellan båda rikena utan några inskränkningar, samt en uttrycklig förklaring, att hvarje föregående eller blifvande fördrag, som stode i strid mot det nu ifrågavarande, vore ogiltigt, ville danska regeringen icke ingå derpå, emedan sådant skulle innebära en brytning af dess förut ingångna förbindelser med Ryssland. Deremot visade man sig beredvillig att ingå ett närmare förbund mellan de tre nordiska makterna, och Bernstorff sökte framhålla det ärofulla för konungen att befordra ett sådant nordiskt förbund. Dertill var åter Gustaf III ingalunda hågad, och hans försök i Köpenhamn hade sålunda misslyckats, men vid sin hemkomst framstälde han emellertid för rådet förhållandet mellan honom och Danmarks regent såsom synnerligen vänskapligt.[1]
Anledningarna till hans återväckta krigslystnad tyckas varit dels hans länge hysta sträfvanden efter krigarerykte, dels att bland krigskostnaderna kunna bortblanda sina egna förstörda finanser, som efter sista riksdagens slut blifvit ohjelpliga, så vida han icke skulle för deras ordnande anlita ständernas ädelmod, hvilket han ej ansåg förenligt med sin kungliga värdighet och dessutom, efter erfarenheten under riksdagen, befarade att göra förgäfves.
En af Gustaf III:s omgifning[2] har berättat, att, då konungen en dag syntes ovanligt nedstämd, hade hans gunstling Armfelt frågat honom om anledningen härtill och fått till svar: »Många skulder, penningebrist och ogena ständer, se der hvad som bekymrar mig». Armfelt hade då anmärkt, att tre utvägar funnes till dessa bekymmers häfvande: sträng hushållning, indragning och sparsamhet i allt — eller riksdag, med formlig afbön för skedda misstag i finanserna — eller krig, i hvars kostnadsförslag de förra utgifterna lätt kunde bortblandas. Lyckades kriget, så skulle ingen redovisning äskas af segervinnaren, intet understöd nekas honom; misslyckades det, stode afbön alltid öppen efteråt, »ständerna skulle knorra — men betala». Efter detta samtal skall konungen hafva beslutat sig för kriget, såsom den af de tre utvägarne, hvilken var mest efter hans sinne.
Äfven Wallqvist, som vid denna tid stod högt i konungens förtroende och borde vara väl underrättad
om förhållandena, har uppgifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
