Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska och danska kriget, 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver de finska trupper, som samlades vid södra gränsen mot Ryssland. Öfver en kustafdelning fick konungens gunstling, öfversten friherre Gustaf Maurits Armfelt, befälet samt öfversten friherre Berndt Johan Hastfehr öfver trupperna i Savolaks vid ryska gränsen längre i norr. Öfversten Peter Bernhard Piper var generalintendent för de finska trupperna; öfversten Michael Anckarsvärd förde befälet öfver skärgårdsflottans finska eskader, öfversten Ulrik Gottlieb Ehrenbill öfver den svenska samt generallöjtnanten Gustaf Adolf von Siegroth öfver de från Sverige öfverförda trupperna. Under hertig Carl förde amiralen grefve Anton Johan Wrangel befälet öfver flottan.
Redan den 22 Maj hade befallning afgått till generalbefälhafvaren grefve Posse, att samla de finska regementena på sina mötesplatser, hålla vargeringen färdig till uppbrott, sätta tross och utredning i marschfärdigt skick, göra fält- och belägringsartilleriet färdiga, utrusta arméns flotta, sätta Sveaborg och Svartholm i försvarstillstånd, förstärka Svartholms garnison samt samla förråd af proviant och furage. Allt detta var likväl lättare att befalla än att verkställa, synnerligast som befallningen åtföljdes af endast 15,000 rdr och tillgången å proviant och furage var högst ringa. Man gjorde emellertid sitt bästa; men i Finland, der man icke hade någon aning om fiendtligheter från rysk sida, väckte dessa krigiska åtgärder stor oro. Rykten började sprida sig, att konungen ämnade göra sig enväldig och missnöjet med rustningarna ökades i samma mån bristen på de vigtigaste förnödenheter för krigets förande blef uppenbar.
De finska trupperna samlades emellertid å de utsatta mötesplatserna och utgjorde tillsammans en styrka af nära 12,000 man, hvaraf omkring 9,000 voro fotfolk, 2,250 rytteri och 700 artillerister, hvartill dessutom kom något öfver 4,000 man vargering. Hufvudstyrkan samlades på åtskilliga punkter i södra Finland, men Savolaksbrigaden, som den 11 Juni var samlad vid St. Michel, skulle först komma i beröring med fienden. Denna brigads befälhafvare, öfverste Hastfehr, var invigd i konungens anfallsplaner och hade fått befallning att gå anfallsvis till väga, så snart ryssarne gåfvo ringaste anledning dertill. En temligen allmänt spridd berättelse är äfven, att Hastfehr skulle blifvit ålagd att låta några till kosacker utklädde svenskar göra ett infall från ryska på svenska området, »påtända någon af de derintill närmast belägna byar, utöfva våld och brand, men icke mord»[1], hvilket infall derefter skulle af konungen anföras såsom krigsorsak. Hela berättelsen förefaller likväl alltför osannolik att förtjena något slags förtroende eller att man kan anvisa den någon annan plats än bland de många dikter, som af Gustaf III:s fiender blifvit utspridda till hans förklenande. Det är för öfrigt tydligt, att om konungen redan den 11 Maj, då denna order skall blifvit utfärdad, dragit försorg om ett förklädt ryskt infall, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
