Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan konungen utfärdat ifrågavarande befallning och var förvissad att få den åtlydd samt afslutat ett stillestånd med Danmark på ett halft år, trodde han sig kunna, utan att befara inblandning af främmande makter i rikets inre angelägenheter, sammankalla ständerna, hvilket han nu ansåg lika vigtigt för sina syften, som hans fiender förut yrkat derpå för vinnande af sina.
Den 19 December ankom konungen till Stockholm. Hans resa dit från Göteborg hade varit ett verkligt triumftåg. Vid ankomsten till hufvudstaden fann han denna illuminerad, och hans släda drogs af borgerskapet upp till slottet under de lifligaste fröjderop. Följande dagen uppträdde han på rådhuset och tackade i ett tal, som rörde åhörarne till tårar, borgerskapet för dess nit och trohet, samt anmodade det att fortfara med sin vakthållning, emedan konungen aldrig i säkrare händer kunde förtro sig och sitt hus.
Emellertid arbetades af alla krafter å riksdagsmannavalen, hvarvid, å konungens sida, domare, kronobetjeningen m. fl. lägre tjenstemän verksamt biträdde. Också föllo valen till större delen på sådane, som ifrat mot armén och adeln, och i många så städers som landtmenigheters fullmakter blef det riksdagsmannen uttryckligen ålagdt att bifalla allt hvad konungen till rikets allmänna bästa föreslog. I Stockholm inrättades klubbar och höllos sammankomster strax efter nyåret för det konungska partiets sammanhållande.
Dylika åtgärder försummades emellertid icke heller af »patrioterna», såsom oppositionen fortfarande kallade sig. De smickrade sig att vinna åtminstone något af ofrälse stånden, hvartill den gemensamma känningen af kriget skulle verksamt bidraga. Större delen tog ännu de finska missnöjdes parti och påstodo, att konungen sjelf i hemlighet förmått dem att vända sig till ryska kejsarinnan för att inleda underhandlingar om fred, ehuru detta föregifvande var så mycket orimligare, som man väl visste, att konungen redan gifvit befallning om de mest skyldiges häktande. De klokare inom partiet rådde ock, att man borde lemna å sido frågan så väl om dessas förfarande som om anledningen till kriget, samt väl tillstyrka fred, men dock ej undandraga sig utskylder till krigets fortsättande, i fall fred ej med hederliga vilkor kunde vinnas och så framt konungen uppriktigt uppgåfve rikets skuld. Rykten voro emellertid i omlopp, att ryska kejsarinnan hade fredsförslag i beredskap, dem hon ämnade förelägga ständerna, och då det vid samma tid blef bekant, att det här ofvan omtalta ryska manifestet blifvit kringspridt i Finland, så styrktes de konungske häraf i sin föreställning, att fienden fortfarande underhöll stämplingar inom riket samt att patrioterne vid riksdagen dertill voro redskap. Stora penningesummor påstodos hafva från Ryssland blifvit bland dem utdelade och man sökte göra dem såsom ryssvänner så förhatliga hos den större allmänheten som möjligt.
I spetsen för patrioterne stod äfven vid denna riksdag grefve Fredrik Axel von Fersen, som emellertid skilde sig ganska mycket från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
