Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de sjelfve kallade patrioterna. Dagen före hvarje plenum samlades hos grefve Fredrik Horn några och 30 af adelns mest framstående ledamöter för att pröfva och fastställa den mindre klubbens förslag.
Inom presteståndet var biskop Wallqvist den förnämste ledaren af det konungska partiet, men äfven biskop Lindblom i Linköping, biskop Wingård i Göteborg och prosten Carl Gustaf Nordin voro der synnerligen vaksamme. Wallqvist och Nordin, som båda egde konungens förtroende, voro emellertid sig emellan ovänner, men utan att detta inverkade på deras förhållande till konungen. Biskoparne Bentzelstjerna i Vesterås, Bentzelius i Strengnäs och Herman Schröderheim i Carlstad, prostarne Eckerman i Ljung, Juringius i Kinstad och Ahlström i Köping samt några andra räknades till det patriotiska partiet, hvilket dock inom detta stånd var föga talrikt.
Ännu fåtaligare var oppositionen inom borgare- och bondestånden, der i allmänhet rådde en öfvervägande förbittring mot adeln och de adlige officerarne samt en varm tillgifvenhet för konungen.
Den 2 Februari skedde på rikssalen riksdagens högtidliga öppnande af konungen, som uti sitt helsningstal till ständerna började med en rörande målning af rikets våda, i synnerhet i följd af Rysslands försök att genom sina stämplingar afsöndra Finland, hvars inbyggares trohet konungen högeligen prisade, med undantag af några få brottslige eller förledde, hvilka dels blifvit lemnade under lagens åtgärd, dels gått i sjelfvillig landsflykt. Likaledes betygade konungen nu offentligen sin aktning, sin kärlek och sitt förtroende för hertigen af Södermanland, som, understödd af en tapper adel och oförfärade sjömän, segrat på en öfverlägsen styrka. Vidare anfördes, att de stämplingar, hvilka fienden försökt vid Sveriges östra gränser, snart blifvit förda till hjertat af riket genom uppväckande af oenighet och misstroende mellan konungen och hans undersåtar. Den fruktan, de faror som omgåfvo riket; den osäkerhet, hvari sinnena försattes af det som händt i Finland; den farhåga, som deraf uppkom, skulle kastas på konungens person, och då han skulle anses för orsaken till alla olyckor, skulle tillgifvenheten till honom förkolna, och tvedrägtsandan hos några, regeringssjukan hos andra, svaghet hos många, förtviflan hos hopen kasta riket i så stor oenighet, att fienden skulle utan svårighet underkufva Sverige och föreskrifva de lagar, hvarigenom det bäst kunde hållas under oket. Konungen berömde de patriotiska dygder, som dervid hos nationen uppvaknat först hos allmogen, som frivilligt skyndat till fäderneslandets tjenst, samt sedan hos de öfriga stånden, hvaribland äfven adeln icke velat synas mindre nitisk än sina medständer. Mäktige furstar hade i förening tagit sig an Sveriges sak, och deribland en konung[1] genom de närmaste blodsband med Sveriges konungahus förenad. Konungen ville hafva en trygg och ärorik fred; men enda utvägen att ernå en sådan vore att med kraft utföra kriget. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
