Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få särskildt tala vid konungen, hvilket bifölls, då han i biskop Wallqvists och prosten Nordins närvaro förklarade, att som den upplästa akten ej blott innehöll förändringar i regeringsformen, utan vore att anse som en alldeles ny regeringsform, så kunde erkebiskopen, om hans maj:t ämnade föredraga den till ständernas bifall, omöjligen undgå att deremot göra de kraftigaste föreställningar, grundade på sin och konungens ed, sin pligt mot öfverhet, fädernesland och medborgare, emedan, om han ej hade ett rikt arf att lemna åt sina barn, ville han åtminstone öfverantvarda dem ett ärligt namn samt icke nämnas såsom den förste svenske erkebiskop efter Gustaf Trolle, hvilken bortskänkt sina landsmäns frihet och lagliga rättigheter. Konungen sökte förgäfves öfvertala honom och gaf honom betänketid till följande dagen; han stod fast vid sitt beslut, dock så till vida visande en viss eftergifvenhet, att han begärde och erhöll konungens tillstånd att få anmäla sig sjuk, hvilket fortfor till långt fram i Mars månad.
Den 20 Februari voro de tre ofrälse stånden samlade till plena, då biskopen i Linköping Jakob Lindblom förde ordet inom presteståndet. I borgareståndet öppnade talmannen öfverläggningarna med en anmälan, att åtskilliga ståndets ledamöter klagat öfver den tröghet och långsamhet, hvarmed de mest riksvårdande ärenden, för hvilkas handläggande riksens ständer blifvit samlade, handterades i en tidepunkt, då riket på alla sidor var omgifvet af fiender och hvarje ögonblick dyrbart, för att vidtaga de nödvändigaste försvarsanstalter, samt konungen träget påmint om skyndsamhet, såsom högst nödvändig och enda medlet till rikets räddning, hvarföre talmannen föreslog, att borgareståndet måtte besluta en deputation till de öfriga stånden, med anmodan att medelst en gemensam stor deputation hos konungen anhålla, det han, »med sin konungsliga makt och myndighet efter regeringslagarne, ville vidtaga sådana medel, hvarigenom riksdags-ärendenas oafbrutna lopp befordras». Framställningen besvarades med allmänt ja och deputerade utsågos att meddela preste- och bondestånden det fattade beslutet samt begära deras deltagande i den stora deputationen.
Under tiden hade enahanda beslut blifvit fattadt äfven i bondeståndet, och båda ståndens gemensamma beslut meddelades derefter presteståndet, som instämde deri, dock med en af Wallqvist föreslagen förändring af ordalagen i framställningen till konungen, nemligen att »kongl. maj:t ej allenast enligt dess makt och myndighet efter regeringslagarne, utan ock enligt den visdom, mildhet och nåd, hvarmed hans maj:t vid alla tillfällen alla rikets stånd vanligen omfattat, ville så foga, att de ärenden, som hans maj:t riksens ständer i nåder förelagt, måtte under öfvervägande komma, till befrämjande af ett godt slut». Tillika ålade presteståndet biskop Lindblom, som skulle anföra ståndets deputation, att vidblifva dessa ordalag, äfven om de båda andra stånden ej ville ingå derpå.
Alla tre deputationerna sammanträffade i Storkyrkan, der de båda talmännen förgäfves sökte förmå Lindblom att begagna de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
