Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oppositionen hörande ledamöter, att säkerhetsakten ej måtte underskrifvas förr, än ståndet derom fått öfverlägga; men Lindblom svarade, att all öfverläggning redan på rikssalen blifvit af konungen förbjuden, emedan akten vore af ståndet bifallen. I borgareståndet föreföll ingenting af vigt, och bondeståndet höll denna dag intet plenum.
För adeln hade landtmarskalken utsatt plenum till klockan 4 eftermiddagen, då flere ledamöter genast anmälde sig att tala; men landtmarskalken förklarade, att ingen diskussion finge ega rum i detta plenum, emedan det var anslaget endast till elektorers väljande i de felandes ställe. Detta föranledde genast förfrågningar hvilka de felande voro samt anledningen till deras uteblifvande, då det upplystes, att de felande elektorerne voro de arresterade, hvaraf kaptenen Corfitz Ludvig Cock tog sig anledning att föreslå en deputation till konungen, med underdånig förfrågan, om någre af riddarhusets medlemmar så förbrutit sig, att de gjort sig förtjente af arrest, hvilket förslag bordlades. Många förfrågningar skedde äfven hvarföre riddarhus-sekreteraren och fiskalen voro frånvarande, sorlet och bullret blefvo allt starkare, och allt högljuddare blefvo ropen på riddarhusfiskalen för ordningens upprätthållande. I allmänhet var detta plenum det stormigaste under hela riksdagen.
Det var ock sista gången under denna riksdag, som landtmarskalken syntes å riddarhuset. Redan i följande plenum, den 23 Februari, gafs tillkänna, att konungen till vice landtmarskalk utsett öfversten Per Lilljehorn, som derefter ledde adelns förhandlingar samt, såsom gammal erfaren riksdagsman, slug, kall och oböjlig, kunde vida bättre lyckas häri än ordinarie landtmarskalken, hvars olämplighet för sin plats varit allt för mycket påtaglig.
Öfverläggningarna voro emellertid äfven nu ganska heta. De rörde dels landtmarskalkens klagoskrift, dels arresteringarna. I förra hänseendet framlade generalen friherre Fabian Kasimir Wrede ett förslag till försvarsskrift mot landtmarskalkens klagomål öfver adeln, hvilka dels bestriddes såsom osannfärdiga, dels återkastades på honom sjelf, med förklarande att ståndet funne sig ej kunna gifva honom den af konungen fordrade upprättelsen eller vidkännas de förebråelser, det från tronen fått uppbära med afseende å sitt förhållande till konungen sjelf.
Förslaget bordlades, hvarefter friherre Carl Adam Wachtmeister yrkade på en förbön för de arresterade herrarne af adeln, såsom häktade i strid emot regeringsformen och de adeliga privilegierna, emedan de aldrig blifvit lagligen anklagade, än mindre öfverbevista om något brott. Gardeskaptenen grefve Adolf Ludvig Ribbing höll ett loftal öfver de arresterade, och en ganska liflig diskussion uppstod, rik på skarpa utfall, så att t. ex. expeditionssekreteraren Emanuel Hederstam gick ända derhän att här finna tillämpligt stadgandet i missgerningsbalken, att den, som bastar och binder någon oförvunnen, förverkat edsöre — hvilket yttrande dock, på Adlerbeths föreställning, återtogs. Äfven denna fråga bordlades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
