Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röst förneka adelns bifall, och friherre Wachtmeister utropade: »Makten kan tvinga mig till bifall, men frivilligt gifver jag det aldrig.» Icke desto mindre fortfor konungen att påstå en ögonskenlig pluralitet hafva afgjort frågan efter hans uppfattning samt utnämnde de deputerade, som skulle med protokollsutdraget afgå till de öfriga stånden, hvarefter han med synbar sinnesrörelse aflade hos adeln sin tacksägelse för en tillgifvenhet, den få vid detta tillfälle vidkändes.
Tillfället begagnades emellertid af flera ledamöter att hos konungen anhålla, det han måtte taga deras fängslade medbröders sak i rättvist och ömt öfvervägande samt återgifva dem en frihet, hvilken de veterligen aldrig förverkat. Konungen svarade, att rikets våda och nödvändigheten tvungit honom till steg, ovana under hans regering och grämande hans hjerta, men att han med glädje nu fann stunden inne att kunna lyssna till adelns föreställningar. En del af de arresterade hade konungen i tid velat skilja från öfverläggningarna, »för att skonas från faran att förgå sig svårare och störtas i större olägenheter»; en del hade verkligen förgripit sig mot konungens person. De förre ämnade han, så snart riksdagen var slutad, återgifva friheten, de senare komme att ställas under lagligt tilltal. Härefter begaf sig konungen från riddarhuset, åtföljd till sin vagn af de förnämsta bland oppositionens ledare, under folkmassans hurrande och fröjderop.
Följande dagen afslutades riksdagen, och den 29 April stäldes grefvarne Fersen och Horn, friherrarne De Geer, Rutger och Gustaf Maclean, justitiekansleren Lilliestråle och löjtnant Almfelt, efter nära tio veckors fängelse, på fri fot, äfvensom öfverste von Schwartzer och generalmajoren Pechlin befriades från sin civila arrest. Den 4 Maj återfick direktören Frietzcky sin frihet och den 12 Maj skedde detta med öfverste von Gertten och kongl. sekreteraren Johan von Engeström. Öfverste Anckarsvärd blef icke allenast försatt i frihet, utan äfven befordrad till konungens generaladjutant. Deremot sändes friherre Stierneld och öfverste Almfelt nattetid från Drottningholm, att förvaras, den förre på Carlstens och den senare på Varbergs fästning, der den förre qvarhölls ända till 1790 och den senare till 1792.
Riksdagen hade varit både den stormigaste och den vigtigaste under Gustaf III:s regering. Konungen hade derunder vid flera tillfällen gjort sin personliga öfverlägsenhet gällande, men icke på ett sätt, som hedrat honom. Han hade emellertid vunnit det mål, han med ständernas sammankallande åsyftat, att bereda sig ökad myndighet, och äfven det som från början synes föranledt krigets företagande — att få tillgångar till betäckande af hans egna skulder på samma gång som rikets; men han hade vunnit dessa syften genom sitt folks betungande med ganska tryckande bördor samt för öfrigt på bekostnad af dess frihet och medelst ingrepp i den regeringsform, han sjelf gifvit det, likasom äfven i de lagar han svurit att noggrant iakttaga. Den blandning af våld och list, som utmärker dessa ingrepp, kasta en ytterligare skugga deröfver, och lika mycket, som man under tiden närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
