Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet af Gustaf III:s regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utestänga en stor del af adeln och der i allmänhet riksdagen ansågs lättare att styra. Ortens befolkning var nemligen känd såsom starkt konungsk, och flera anstalter vidtogos genom pålitliga embetsmän att få konungen tillgifne personer af de ofrälse stånden valde till riksdagsmän, hvilket ock lyckades i de flesta orter; men i hufvudstaden var, bland dess tio ombud, blott en enda konungskt sinnad. För att minska antalet af sina motståndare bland adeln tog konungen en dittills oerhörd utväg att i en till kollegier och särskilda embetsmän utfärdad rundskrifvelse befalla, det inga andra dem tillhörande eller underlydande adelsmän, än som voro hufvudmän för sina ätter, och icke ens dessa utan konungens särskilda medgifvande, skulle tillåtas bevista riksdagen.
Den 20 Januari afreste konungen och kronprinsen från Stockholm samt höllo den 22 på aftonen sitt intåg i Gefle vid facklor, med mycken ståt. Hans mottagande var ock det bästa. De ofrälse stånden hade han genom valens utfallande i sina händer, och särskildt litade han på biskop Wallqvist och prosten Nordin för presteståndets skötande. I borgareståndet satt den nye finansministern Håkanson, såsom ombud för Carlskrona, och bryggaren Abraham Westman, den ende rojalisten bland riksdagsmännen från Stockholm, begagnades flitigt att inom detta stånd gå konungens ärenden. Bondeståndet styrdes af sin sekreterare, underståthållaren Ahlman, som vid föregående riksdagen ådagalagt sin synnerliga förmåga i detta hänseende. Man sökte, så vidt man kunde, afhålla dessa stånd från rådplägningar eller samqväm med adeln, och i synnerhet voro bönderne på sin klubb sorgfälligt bevakade. Gardesregementena, som åtföljt konungen från Stockholm, voro förlagda i närmaste byarne kring staden och alla tullar bevakade af krigsfolk. Man hade äfven nedlagt betydande kostnader på klubbar och bordhållning. Utom landtmarskalkens och talmännens bord, höllos sådana af Armfelt, af öfverkammarherren grefve Posse, af Håkanson och af prosten Nordin.
Inom adeln, som utgjorde ungefär 400 personer, var oppositionen afgjordt öfvervägande; men åtskillige dess mest framstående ledare, bland andra grefve Fersen och friherre Duvall, saknades, och någon egentlig partichef uppträdde icke under riksdagen. De förnämste och fleste af ståndets medlemmar insågo nödvändigheten af att iakttaga försigtighet, men åtskillige voro dock särdeles förbittrade på konungen och afbidade blott ett lägligt tillfälle att gifva luft åt denna förbittring. Många blefvo visserligen besoldade och förplägade för att stärka konungens parti, men de voro dock alltför få att uträtta någonting väsentligt, synnerligast som motpartiets ledare icke heller sparade penningar för att sammanhålla de sina. Då flere adelsmän befarade våldsamma åtgärder i följd af de militäriska försigtighetsmåtten, hade de försett sig med laddade pistoler för att i nödfall kunna försvara sig.
På den bestämda dagen, den 23 Januari, utblåstes riksdagen med vanliga ceremonier. Presidenten friherre Erik Ruuth utnämndes till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
