Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsförfattningen och riksstånden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paraduniform vid Vestmanlands regemente, hvars chef hertigen var! Någon gång skänktes äfven pastorat, för att gynna vissa konungens eller hans vänners vänner, eller på rekommendation af dessa. Så medgaf konungen, på begäran af friherre Evert Taube, som länge egde hans förtroende, att dennes broder, löjtnanten Carl Edvard Taube, skulle få ett pastorat, hvarigenom han förr skulle vinna inkomst än på den civila eller militära vägen, och så blef f. d. löjtnanten inom några få år öfverhofpredikant, pastor primarius i Stockholm och ordensbiskop.
Dessa förhållanden väckte dock slutligen så mycket missnöje bland presterskapet, att konungen fann för godt genom ett kungligt bref af den 21 Augusti 1786 stadga nya grunder för presterliga befordringar, samt inrättade tillika en särskild ecklesiastikberedning, för hvilken instruktion utfärdades den 1 November detta år. Prosten Carl Gustaf Nordin, denna instruktions författare, och som i allmänhet hade väsentligaste förtjensten af denna förändrings tillvägabringande, blef ock ledamot af denna beredning, som fortfor till 1789, då, efter rådets upphäfvande och inrättandet af rikets allmänna ärenders beredning, den ecklesiastika beredningens göromål äfven efter hand öfvergingo på denna, och biskop Olof Wallquist blef, såsom chef för en särskild inrättad ecklesiastikexpedition, föredragande för alla dithörande mål. Genom denna reform lugnades presterskapet, som förut var uppskrämdt genom rykten om stora förändringar med ståndet, hvilka konungen skulle haft i sigte, såsom att gifva presterne penningelön, inskränka deras representation vid riksdagarne till biskoparne o. s. v. Bland den adliga oppositionen på 1780-talet var ock den åsigt rådande, att presternes representation vid riksdagarne borde upphöra, hvilket troligen i sin mån bidrog att under 1789 års riksdag fästa presteståndet närmare vid konungen. Ståndet hade då ock två konungen uppriktigt tillgifne, ehuru mot hvarandra föga vänskapligt sinnade ledare i Wallquist och Nordin, båda med stor förmåga, hvilken de ock till konungens fördel på bästa sätt använde. För öfrigt sökte konungen genom nya andeliga hoftjensters tillsättande och frikostigt utdelande af ordnar åt presterskapet tillfredsställa dess fåfänga, i likhet med hvad som skedde i afseende å adeln.
Borgareståndet var i ännu högre grad än presteståndet konungen tillgifvet och visade vid flera tillfällen denna sin tillgifvenhet. Vi hafva i det föregående omtalat, huru Stockholms borgerskap under ryska kriget åtog sig att bestrida vaktgöringen i hufvudstaden, samt huru konungen, för att visa sin tacksamhet härför, lät uppresa en obelisk framför slottet, att föreviga minnet af den tjenst borgerskapet härigenom gjorde staten, hvilket åter af detsamma besvarades med beslutet att åt konungen resa en ärestod. Mot slutet af Gustaf III:s regering tycktes likväl förhållandet mellan honom och Stockholms borgerskap blifva mindre vänskapligt än förut, hvartill anledningen synes varit, att konungen emot borgerskapets privilegier tillsatt borgmästaretjenster utom förslag, samt att den sista riksdagen under Gustaf III:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
