Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kavalleriregementet, som blifvit ledigt derigenom att hertig Carl fått lifregementet, mot ackord af 17,000 rdr till dess chef generallöjtnanten grefve Fredrik Horn, ålades Toll till hertigen betala 10,000 rdr, men fick ersättning derför genom den på regementet löpande andel i de 150 öfvertaliga fänriks- och kornettplatser, hvilka konungen medgifvit att tillsättas mot ackord af 4,000 daler kopparmynt för hvardera.
Huru konungen sökte befordra tjenstbarheten inom armén genom införande af passevolans vid de särskilda regementena och huru detta blef ett tvisteämne vid 1786 års riksdag, är förut berättadt.
I allmänhet egnade Gustaf III mycken omsorg åt befordrandet af arméns tjenstbarhet samt biträddes dervid verksamt både af friherre Carl Sparre, som från 1775 till 1783 var den egentlige krigsministern, och af Toll, som från sin utnämning till generaladjutant af flygeln 1776 och året derpå till ledamot i krigskollegium, der han förestod passevolans-ärendena, med öfverlägsen förmåga och outtröttligt nit arbetade på utvecklingen af arméns tjenstbarhet. Mycket gjordes ock derför, men deremot var den rådande andan hos befälet icke på långt när sådan, som den bort vara, hvilket bäst visade sig i början af ryska kriget. Orsaken låg väl icke ensamt i politiskt missnöje, utan till väsentlig del äfven i det för verkliga förtjenster föga uppmuntrande, ofta orättvisa befordringssättet. Konungen visade en alltför påtaglig förkärlek för adliga officerare framför ofrälse, hvilket framkallade en välberättigad missbelåtenhet hos de senare och hvarför han rönte föga tacksamhet hos de förre.
Flottan erhöll under Gustaf IlI:s regering en långt betydligare tillökning än armén och tycktes af honom betraktas såsom Sveriges egentliga hufvudvapen. De franska subsidierna användes ock hufvudsakligen för flottans förbättrande, och flera nyttiga åtgärder vidtogos i detta hänseende.
Amiralitetskollegium hade, sedan örlogsflottans förflyttning till Carlskrona under Carl XI:s regering, der haft sitt säte; men åtskilliga anmärkningar hade förekommit mot dess förvaltning. Den 22 September 1773 anbefaltes åtskilliga förändringar i örlogsflottans styrelse, hvilket skulle vidtaga från 1774 års början. Vice amiralen grefve Anton Johan Wrangel, som tillika var chef för flottans första fördelning, stäldes i spetsen för den militära detaljen. Ny instruktion utfärdades för varfsamiralen, som skildes vid chefskapet för en af flottans fördelningar, för att kunna odeladt egna sin tid åt varfvets styrelse. Ett nytt reglemente för redogörelsen vid varfvet och artilleriet blef då ock anbefaldt till efterlefnad. Antalet af civila embetsmän vid flottan blef minskadt och de qvarvarandes löner ökades. De i amiralitetskollegium tjenstgörande amiraler fingo titel af amiralitetsråd och fingo icke förestå fördelning eller kompani. En af de vid flottan varande vice amiraler skulle vara kommendant, en flaggman vara chef för kofferdikarlsfördelningen och en annan för marinkåren. För de öfriga fördelningarna förordnades öfverstar till chefer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
