Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltför tidigt drogs från sin poetiska verld in i den diplomatiska, der han aldrig kände sig fullt hemma.
Gustaf Fredrik Gyllenborg, som så länge var genom det närmaste vänskapsband förenad med Creutz, var två år yngre, född i Östergötland 1731. Han var son till riksrådet grefve Johan Gyllenborg och brorson till de vittra bröderne Carl och Olof Gyllenborg, som förut blifvit vid flera tillfällen omtalade. Han studerade först i Upsala och sedan i Lund, der han vid 19 års ålder af de akademiska fäderna valdes till »rector illustris» — ett kryperi, den tiden icke sällsynt vid våra högskolor.
Han kom till Stockholm och blef registrator i justitie-revisionen 1751, då äfven, såsom nyss är nämndt, hans bekantskap med Creutz och deras vittra täflan begynte. Han egde icke sin väns rika skaldebegåfning, lifliga inbillning och stora målande förmåga; men han egnade sig dock med långt större nit och äfven kärlek åt skaldekonsten än han, samt har ock producerat ojemförligt mycket mera än Creutz. Också är han en af våra mest aktningsvärda skalder, äfven betraktad såsom sådan. Intet omoget arbete fick från hans hand utgå till allmänheten. Hans versbyggnad är alltid ytterst korrekt, språket öfverallt jemnt och ädelt, alla hans större skaldestycken utmärka sig genom planens storhet och ädelhet, och i allt hvad han skrifvit röjer sig den tankemognad och den sedliga ädelhet, som han i så hög grad egde.
Med sin afgjorda håg för vitter verksamhet fann Gyllenborg tjenstgöringen i Justitierevisionen ytterst tråkig och blef derföre, vid underrättelsen att ständerna vid 1756 års riksdag gjort honom till kavaljer hos den då tioårige kronprinsen, så utom sig af glädje, att, såsom han sjelf berättat, »några bref, dem jag från justitiekanslers-kontoret dagen förut till genomläsande och svarens uppsättande emottagit, blefvo vid första tidningen om min nya tjenst kastade på elden. Obekymrad huru förlusten skulle ersättas, gjorde jag med det lifligaste nöje åt hofkavaljern ett lysande offer af registratorn». I början af sin nya tjensteutöfning fick han likväl dela de öfrige hofvet påtvingade kavaljerernes öde att bemötas med afgjord kallsinnighet. »I hofcirkeln på kungsgårdarne», berättar han, »gjorde vi en ömklig figur, ansågos med sneda ögon, och, utan att deltaga i det ringaste nöje, lemnades vi vid sådana tillfällen i den föraktligaste glömska.» Han tröstade sig i fru Nordenflychts vittra aftonsamqväm och i hufvudstadens umgängeslif samt lyckades äfven, genom sin uppmärksamhet mot den unge prinsen och den varsamma opartiskhet han iakttog i afseende å politiska frågor, vinna konungaparets bevågenhet samt fann sig innan kort rätt väl i sin befattning vid hofvet.
I de af sällskapet Utile dulci utgifna »Vitterhetsarbeten» införde Gyllenborg åtskilliga dikter, såsom »Satir af mina vänner», »Vinterqväde», en bland hans mest lyckade dikter i den beskrifvande tonarten, »Menniskans nöjen» och »Menniskans elände».
Sin största dikt, »Tåget öfver Bält», utgaf Gyllenborg 1785, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
