Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långt före Oxenstierna hade hans ett år yngre samtida Johan Henrik Kellgren lemnat i de vittras gille en plats ledig, ännu svårare att ersätta. Han var född den 1 December 1751 i Floby prestgård inom Vestergötland, der fadern, Jonas Kjellgren, var kyrkoherde. Dennes fader hade varit bonde inom Kellby församling, hvarifrån sonen tagit sitt tillnamn. Kyrkoherden Kjellgren hade mycken kärlek och håg för vitterhet, skref både latinsk och svensk vers, spelade åtskilliga instrument samt hade någon kännedom om målning och bildhuggeri. Hans hustru, Christina Elisabeth Aminoff, var en stilla, from och gudfruktig qvinna, och sina anlag för skaldekonsten hade sonen fått i arf från fadern. Till dess han fylt sitt tionde år, hade han ock ingen annan lärare än fadern. Derefter genomgick han Skara skola och gymnasium samt sändes 1768 till Åbo akademi, der fadern gjort sina studier och der sonen tog magistergraden 1772 samt blef docent i vitterheten 1774. Redan 1771 hade fadern aflidit och derefter hade sonen måst söka sin utkomst såsom enskild lärare.
Tidigt försökte sig Kellgren såsom skald, men behöll länge sina dikter för sig sjelf. Först 1773 blefvo några ibland dem bekantgjorda i »Tidningar utgifna af ett sällskap i Åbo». Der hade nemligen bildat sig en utgrening af det Stockholmska vittra samfundet Utile dulci, kallad Aurora, som utgaf dessa »Tidningar», till hvilka Kellgrens första ännu temligen omogna bidrag röja en dyster, mjältsjuk uppfattning af lifvet, hvilken först under de följande åren öfvergick till en ljusare, mera förtröstansfull. En öfversättning af en bland de Ossianska sångerna vittnar om den bekantskap Kellgren redan då gjort med dessa och om hans lifliga intresse derför. Kellgrens sista bidrag lemnades 1776, och följande året flyttade han till Stockholm såsom lärare för generalmajoren grefve J. A. Meijerfelts barn. Hans skalderykte hade föregått honom, och redan samma år infördes i Gjörwells »Samlaren» några hans dikter, af hvilka »Ode till Bacchus och Kärleken» samt »Sinnenas förening» väckte stort uppseende såsom mästerstycken i den af tidens smak uppburna lättfärdiga diktart, hvari man för första gången såg svenska stycken fullt jemförliga med de franska mönstren.
Den dikt, som mottogs med största bifall och egentligen grundade Kellgrens skalderykte, var emellertid satiren »Mina löjen», der han i ett ledigt, vårdadt språk, fullt af fina, lekande vändningar, framhåller hvad han i tidsförhållandena finner löjligt och leende gisslar det.
Tillika hade han redan två gånger vunnit stora priset i vitterhets-akademien för poemen »En stadig man» och »En ynglings inträde i verlden», båda tillhörande lärodikten, hvilken diktart då företrädesvis omhuldades af den akademiska riktningen inom vår vitterhet. Sällskapet Utile dulci hade ock skyndat att kalla honom till ledamot och utsett honom till sin sekreterare.
Oaktadt det uppseende han sålunda redan såsom skald väckt, kom han dock ej i personlig beröring med konungen förr än efter en dramatisk fest på Drottningholm i Juni 1778, då man uppförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
