Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den då i Sverige föga kända danska litteraturen samt i en recension af Kloppstocks Messias yttrade sin beundran för den tyske skalden och således visade sig hafva frånträdt den ensidiga fransyska riktning, som i allmänhet utmärkte akademisterne.
Under året 1792 företog Kellgren en resa till södra Sverige och meddelade sina reseintryck i en mängd strödda uppsatser, dem han kallade »Filosofen på landsvägen», der man finner en mängd träffande anmärkningar öfver hvardagliga föremål, sedda ur nya synpunkter.
Dikten »Till Christina» är ock troligen skrifven 1792. Den utgör en gripande målning af skaldens sinnesstämning mot slutet af hans lefnad — hans öfvermätthet på verldens tomma nöjen, hans längtan efter frid och lugn, hans glädje att åtminstone för några ögonblick hafva funnit dem vid sin så högt värderade svägerskas härd.
En annan dikt från de sista åren af Kellgrens lefnad, äfven vittnande om en långt renare känsla, än som framträder i hans tidigare erotiska stycken, är det täcka, naivt skalkaktiga skaldebrefvet »Till Fredrika». En tredje, hvilken han ej hann fullända, är »Sigwarth och Hilma», kanske den älskligaste, om också ej den snillrikaste bland alla hans dikter, om hvilken man anmärkt, att den rena, svärmiska kärlek, som vanligen plägar tillhöra ynglingaåldern, men hvilken Kellgren i sin ungdom behandlade med ett visst förakt, här visat sig hafva gripit hans fantasi i hans mannaålder, insmygt sig i hans hjerta, då det redan var döende, och bemäktigat sig de sista ljuden af hans lyra.
Han hade aldrig haft någon stark helsa. Redan i sin tidigaste ungdom hade han genom ansträngningar ådragit sig en feber, som mycket försvagat hans bröst. Hans trägna studier vid universitetet, i förening med ungdomligt lättsinne, hade sedermera förvärrat hans helsotillstånd, och detta undergräfdes ytterligare af hufvudstadens förströelser. Det blef mot slutet af året 1794 alltmera betänkligt. Han klagade dock aldrig och ville ej beklagas, utan då de sörjande vännerne inträdde i hans rum, gjorde han allt för att hos dem återkalla glädtigheten och det flyende skämtet. Han hade sin bostad hos sin läkare och nära vän, assessorn Henrik Gahn, med utsigt åt Jakobs kyrkogård, der han flera år före sin död utsett platsen för sitt sista hvilorum och der han också är begrafven. Då Gahn kom in till honom den 20 April 1795, sade Kellgren till honom: »Det kostar på att dö från er» — och några minuter derefter drog han sitt sista andetag. Han var då endast 44 år gammal, men hade lefvat fort och verkat mycket.
Till sitt yttre var Kellgren liten, men välväxt, ansigtet ädelt formadt, pannan hög, ögonen blå och särdeles lifliga, näsan skarpt tillspetsad, och kring munnen lekte vanligen ett fint satiriskt leende. Anletet var, likasom röst och åtbörder, en trogen tolk af de hos skalden ofta vexlande sinnesrörelserna, än röjande djupt, tänkande allvar, än strålande af den lifligaste glädje, än flammande af hänförelse eller harm öfver en ädel eller en orättvis handling. Mot slutet af hans lefnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
