Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Än hade åldern icke plöjt hans panna
Och icke strött sin drifva i hans lockar
Och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
Och släckt hans snilles eld; men hvad ej åldern,
Det hade sorgen redan gjort och smärtans
Fördolda gift och känslans tysta brånad
Och svallet af de sjudande passioner
Och svikna hopp om nöjen — ack, som lofvat.
Och ledsnan mera grym af dem — som hållit.»
Det var dessa »sjudande passioner», som undergräft hans helsa i ungdomen och förstört den efter hans ankomst till hufvudstaden, med dess många lockelser. De rörde sig ock i de lättfärdiga ungdoms-dikterna, så väl som i början af hans uppträdande såsom publicist, då han ofta nog visade sig retsam, obillig och öfvermodig; men om han, hänförd af sin häftighet, icke sällan förgick sig i hettan, var han ock snart färdig att godtgöra hvad han felat, likasom att bjuda handen till försoning, då han sjelf blifvit förfördelad. Den naturliga ädelheten i hans sinne framträdde ock allt klarare med åren och han gick oafbrutet framåt i stadga, allvar och anspråkslöshet, i allt djupare uppfattning af sitt lifs uppgift och i allt större förmåga att fylla den.
Också hafva få verkat såsom han. Det inflytande, han som skald och vitter lagstiftare utöfvat, har sträckt sig vida utöfver hans samtid. I svenska sången ingöt han ett ljuft behag, ett musikaliskt välljud, hvilka den dittills ej egde, åtminstone icke i någon dermed jemförlig grad. Språket antog ock under hans hand en vida större böjlighet och mjukhet än förut. Hans metriska och rytmiska förtjenster äro af alla vittra granskare erkända såsom större än någon samtida svensk skalds. Han var, hvad äfven hans motståndare Thorild kallade honom, »behagens skald»; men när han hade högre fosterländska ämnen att besjunga, ljöd ock hans sång stark, kraftfull och hänförande, ehuru äfven då alltid tillika behagfull. Hans eldiga, på en gång djupa och lättrörda känsla framträder sann och lefvande i alla hans dikter, och — för att begagna Atterboms ord — »nutid och framtid skola erkänna med oförminskelig tack, att hans lyra, med sin i begynnelsen för all täck, men sedermera för all skön sinnlighet öppna och spänstiga stämning, sin ofta qvickt spelande, slutligen oftast vemodigt ömma känsla, sin fina lyssning till språkets och versens riktighet, behag, välljud, sin för fosterländsk själsodling rastlöst glödande lidelse på den svenska ärans stjernhvalf bibehåller en orubbad höjdplats.»
Bland skalderna, tillhörande den akademiska eller klassiska vittra skolan under Gustaf III:s tidehvarf, var Kellgren den mest sjelfständige. Mot slutet af sin litterära bana började han allt mera frigöra sig från den öfvervägande fransyska riktningen och närma sig i stället den, hvilken man sedermera kallat den romantiska. Mera troget vidhölls och upprätthölls den akademiska riktningen af hans lika ryktbare samtida Carl Gustaf Leopold. Denne, en son af Carl Adam Leopold, kontrollör vid tullverket, var född i Stockholm den 23 November 1756. I hans tidiga barndom flyttade familjen till Norrköping, der fadern blef tullförvaltare. Genom en lycklig tillfällighet kommo föräldrarne att bo i samma hus med en fransk språkmästare, som fattade tycke för den unge Leopold och undervisade honom i franska språket, hvilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:47:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/9/0331.html
