Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorild responderat för en akademisk disputation, men utan att de då kommit i något närmare vänskapsförhållande, hvilket nu skedde, till verklig fördel för Lidners poetiska skapelser, hvilka, innan de utgåfvos, understäldes Thorilds granskning. Denne sparade ej på utstrykningar, hvilka Lidner villigt underkastade sig och hvarpå hans dikter icke litet vunno. Så utkommo under loppet af året 1784 några af Lidners mest berömda arbeten, skaldestyckena »Grefvinnan Spastaras död» och »Året 1783» samt »Medea, opera i 3 akter», alla tre vittnande om en ovanligt rikt begåfvad ande och den mest lågande hänförelse, men också delvis så öfverspända, att de tyckas röja ett annat rus än snillets, och att man måste beklaga, det Thorild icke sträckt sina utstrykningar vida längre. Han var emellertid sjelf alltför exalterad att i detta hänseende kunna lägga någon tyngd på sin väns utsväfvande fantasier. Oaktadt dessa brister äro likväl dessa arbeten onekligen af stort poetiskt värde samt mottogos ock med förtjusning af Lidners samtid.
Lidner var nu öfver hela Sverige erkänd såsom en stor skald samt hade flera läsare och i synnerhet läsarinnor än kanske någon af hans vittra samtida; men hans ekonomiska ställning var, i följd af hans oefterrättlighet i allt hvad hushållning beträffade, lika bedröflig som förut. Med bref på bref om lån eller understöd hemsökte han alla sina bekanta och i synnerhet konungens vittra vänner Schröderheim och Rosenstein, ehuru han visst ej försmådde att anlita vida mindre upphöjda personligheter, så att han vid ett tillfälle uppvaktade en tryckerifaktor med ett helt skaldebref, för att få låna — en rdr. Äfven af konungen fick han tidtals hjelp, huru ohjelplig han än visade sig vara. Så hade en sommar, då både hofvet och Lidner vistades på Drottningholm, konungen gifvit honom ett guldur; men när han nu gick ned från slottet, mötte han en fattig qvinna, som sade sig vara en värnlös enka med sju små barn. Genast lossade Lidner guldkedjan från uret, knäppte af sig sina knäspännen af silfver, tog af sig halsduken, inlindade i den alltsammans och gaf den åt tiggerskan, att derför skaffa bröd åt sina barn. Konungen och drottningen, som från slottsfönstren sett alltsammans, skickade efter honom och förestälde honom, att man kunde gå för långt äfven i godhjertenhet, hvarefter både konungen och drottningen skänkte honom hvar sin dukatrulle, med tillsägelse att sedermera hushålla klokare, hvilket dock visst ej skedde.
Då lifvet i Stockholm blef för Lidner alltmera bekymmersamt, reste han 1787 till Sveaborg, der en hans anhörig var kommendant, och bosatte sig följande året i Åbo, i hvars granskap han lärde känna en ung fröken Eva Jakobina Hastfehr, som förälskat sig i hans dikter och snart äfven i författaren. Han besvarade hennes ömhet, men vågade ej förklara sig, hvarföre hon tog första steget, då följande karakteristiska samtal berättas hafva förefallit. Lidner: »Jag är djupt tacksam och himmelskt säll; men har ni någonting?» Hon: »Jag har en liten vacker landtegendom.» Han: »Förtjuserska! — Men den super
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
