Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långt mindre exklusiv i sin vittra riktning, än hvarför han ofta varit beskyld. För öfrigt bör äfven erkännas, att de snillrikare författarne, som under hans regering följde den franska dramatiska riktningen, snarare höjde sig öfver än voro underlägsna sina mönster. Åtminstone finner man i Adlerbeths sorgespel och operor långt mera sinne för antik enkelhet och renhet än de franska arbeten han omarbetade eller tog till mönster.
Likasom Bellman stod främst bland skalderne, som icke tillhörde den akademiska riktningen, böra äfven hans nära vänner Hallman och Kexél nämnas främst bland de dramatiske författarne, som icke slöto sig till den franska dramatiska skolan.
Carl Israel Hallman, son till kyrkoherden i Ladugårdslands församling inom hufvudstaden Johan Gustaf Hallman, var född i Stockholm nyårsaftonen 1732. Hans lefnadsöden äro föga kända och synas icke heller varit synnerligen märkliga. Han var anstäld i bergskollegium, men utan att vinna befordran, sannolikt emedan hans tjenstgöring der varit föga trägen. Slutligen skall han dock fått titel af assessor, men någon ordinarie befattning synes han ej innehaft, utan kunnat odeladt egna sig åt sin vittra verksamhet och ett gladt umgängeslif med talrika vänner. Om sina ekonomiska förhållanden visade han sig för öfrigt lika obekymrad som Bellman, men egde en mera jemn gladlynthet än denne, som i sitt innersta väsende var mera böjd för vemod än för glädje. Ännu såsom sextioåring var Hallman, enligt Thorilds skildring, »en glad anakreontisk gubbe, en patriark för det lustiga, med ett hufvud så vackert som en antik». För öfrigt var han en flitig källarkund. Fick han penningar, så bjöd han sina vänner till välfägnad; fick han inga, så bjöds han af dem. Sina qvällar tillbragte han vanligen på Humlegårdsteatern, der han, såsom författare till de mest omtyckta af de pjeser der gåfvos, hade fritt tillträde, eller ock förgick aftonen i något muntert dryckesgille, deri Hallman var den lifvande anden, åtminstone när Bellman ej var närvarande. Till honom stod nemligen Hallman alltid i ett underordnadt förhållande äfven såsom rolighetsmakare, och likasom Bellman var större snille, var han äfven en ädlare natur, som kunde höja sig äfven till det sublima, hvaremot Hallman höll sig uteslutande inom det burleska. Deri var han dock en mästare, hvilket i synnerhet röjde sig i hans dramatiska stycken, genom hvilka han är mest känd.
De äro dels parodier, dels sjelfständiga burlesker. Till de förra höra »Casper och Dorothea, eller Herorisk djurgårds-balett», komisk operett i 3 akter, med musik af Carl Stenborg, parodi på »Acis och Galathea», 1775, gifven öfver 40 gånger; »Skeppar Rolf och Gunnild», lustspel med sång i 3 akter, med musik af Carl Stenborg, parodi på Gyllenborgs »Birger Jarl och Mechtild», 1778, gifven några och 40 gånger; »Petis och Thelée», komedi i 3 akter, med sång, musiken af Carl Stenborg, parodi på Wellanders »Thetis och Pelée», 1779, uppförd några och 30 gånger. Sjelfständiga burleska stycken äro »Finkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
