Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beundrare, anmärkte ock, att »episoder, liknelser, taflor, målningar, här icke allenast äro tillåtna utan nödvändiga; ingen ädel känsla gifves, som icke här kan väckas, ingen moralisk eller politisk sida af menniskan och hennes gerningar, som icke kan framställas; allt, äfven betraktelser och omdömen, bör hafva lif, anda och rörelse, och, hvad svårast är, den högre lyftningen och tonen få aldrig falla, knappt hvila». Följden blef ock, att alltsammans uppskrufvades till en deklamatorisk höjd, der man med allahanda konstlade hjelpmedel måste hålla sig uppe, och äfven de talare, som icke behöfde de praktfulla orden för att dölja tankarnes armod, visade dock alltför mycken benägenhet att af episoderna och de oratoriska prydnaderna låta draga sig från det egentliga ämnet. Å andra sidan kan likväl ej heller nekas, att detta slags vältalighet väsentligt bidragit till språkets utbildning, så väl som till utbildandet af sinnet för dess välljud, i hvilket hänseende de mera framstående vältalarne nu fullt täflade med skalderne.
Det af Gustaf III författade äreminnet närmade sig likväl ännu minnesteckningen mera än de franska mönstren; men redan vid akademiens nästa pristäfling framträdde detta slags vältalighet i sin fulla glans. Akademien hade 1787 till täflingsämne utsatt »Äreminne öfver Birger Jarl» och af fem inkomna skrifter var det en, som tilldrog sig en öfvervägande uppmärksamhet. Stora priset blef enhälligt tilldömdt densamma, men, när konungen bröt namnsedeln, innehöll den blott ett tänkespråk. Efter kungörelse i tidningarna gaf sig författaren tillkänna och befans vara en pastorsadjunkt i Stockholm, vid namn Lehnberg, hvilket namn endast två af akademiens ledamöter förut någonsin hört nämnas, och Rosenstein skref nu till konungen: »Nordin har rätt, som gissat, att det var en prest, emedan han talar så moderat om presterna. Karlen heter Lehnberg, 30 år gammal, från Kalmar stift, informator hos en klädeshandlare Callerstedt och intet annat. Jag har med honom haft en rörande scen, ty han föga annat än grät af glädje, i synnerhet då han fick veta, att ers maj:t gillat hans arbete.»
Magnus Lehnberg, på detta sätt bekant för svenska allmänheten, var född 1758 i Östergötland, der fadern Olof Lehnberg var hofrättskommissarie. Efter genomgångna studier i Upsala blef han prestvigd 1785 och fick kallelse till komministeradjunkt vid Storkyrko-församlingen i Stockholm samt var tillika, såsom nyss är visadt, lärare i ett enskildt borgarehus i hufvudstaden. Ur dessa anspråkslösa förhållanden framträdde han med ens såsom en ryktbar man genom äreminnet öfver Birger Jarl, och detta rykte ökades ytterligare, då han äfven följande året, 1788, vann svenska akademiens stora pris för sitt äreminne öfver Carl Carlson Gyllenhielm. Härmed var ock hans lycka gjord. Redan 1788 blef Lehnberg ordinarie hofpredikant, 1789 efter riksrådet Matthias Hermansons död ledamot af svenska akademien, samma år kyrkoherde i Kungsholms församling inom hufvudstaden, följande året äfven i Sånga och Skå församlingar, 1792 öfverhofpredikant hos enkedrottningen Sofia Magdalena, 1802 hos konungen och samma år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
