Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sköna konsterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En alldeles egendomlig musikalisk företeelse, som ådrog sig mesta uppmärksamhet bland alla och hos alla, hvilka den tiden idkade eller älskade sångens konst, var Carl Michael Bellman. En rikare förening af skalde- och sångarebegåfning har hvarken Sverige eller något annat land egt. Vi hafva förut anmärkt, huru hans sånger, ord och musik alltid samtidigt, »helgjutna frambrusto ur en lågande inbillnings sköte», enligt Kellgrens uttryck. De melodier, han då begagnade, voro visserligen oftast lånade, ehuru han visst ej saknade förmåga att sjelf skapa sådana, men äfven de han lånade gjorde han till sina egna skapelser genom det sätt, hvarpå han använde dem och i dem ingöt sin poesi. Sina melodier lånade han för öfrigt från ganska olika områden, från en mängd inom Sverige på hans tid bekanta franska visor, från franska och svenska operor, från svenska folkvisor och polskor samt äfven från åtskilliga andeliga sånger, minnen från hans barndom, då han ofta hörde dem sjungas i sina djupt religiösa föräldrars hus.
Bellmans röst beskrifves såsom ovanligt smidig och böjlig, ehuru icke särdeles stark. Han kunde härma nästan alla instrument och ej blott återgifva deras toner, utan äfven vindens tjut, eldens sprakande, flugornas surrande o. s. v. med en naturtrohet, som gaf ytterligare omvexling åt hans sånger och ökadt nöje åt hans åhörare. Dessa konstmakerier gjorde han dock visst icke till någon hufvudsak och slösade icke dermed. Hans yppersta sånger äro också icke de komiska, ehuru de oftast blifvit återgifna, utan de, i hvilka omisskänligt framträder denna »sorg i rosenrödt», som är så egendomlig för Bellmans skapelser. Vanligen beledsagade han sina sånger på lutan, hvilken han mästerligt trakterade, ehuru han icke var främmande äfven för åtskilliga andra instrument, och när de behöfdes för accompagnementet, hade han dessutom dem alltid till hands i sin böjliga röst.
När han kände sig hågad att sjunga, stämde han först ganska länge sin luta och derunder måste hans omgifning noga akta sig för hvarje buller, ty det var under denna stämning, som de idéer bildade sig, hvilka, slutligen klarnade och utbildade, framträdde i sången, och om han derunder på något sätt stördes, försvann med ens hans improvisationsförmåga. Men hade denna blifvit ostörd, så följde först ett flera gånger upprepadt förspel på instrumentet och så föll sången med ens in, hvarefter accompagnementet var ytterst enkelt, men det deklamatoriska blef hufvudsak och sådant, att det af alla, som hört Bellman sjunga, beskrives såsom något alldeles oefterhärmligt. Hvarje ord framträdde fullt tydligt, hvarje stafvelse med sin rätta tonvigt, och hela den musikaliska delen af föredraget var nu ett underlag för den poetiska, men båda voro så oskiljaktiga från hvarandra, att de sammansmält till ett enda helt. Också finge man ett högst ofullständigt begrepp om Bellman, om man endast läste hans dikter, likasom man skulle föga kunna uppskatta hans musik, om man hörde endast melodierna; det är först genom bådas förening, som Bellman blifvit nordens störste sångare, icke dess störste skald eller tonsättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
