Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seder och lefnadssätt - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högste förkastat konung Gustaf och »hans afföda» och att han »genom menniskohand skall utaf verlden gå, såsom den sitt välde med list, konst och bedrägerier genom menniskohand sökt befästa».
Om dylika spådomar och yttranden kommo till konungens kunskap, så kan man icke finna underligt, att han mer och mer misstrodde så väl hertigen som dennes omgifning. Ulfvenklou sparade emellertid icke på spådomar äfven till konungen. Han varnade honom för den olycka, som förestod honom i Mars månad, och för denna månad hade konungen också sedan gammalt en djupt inrotad fruktan. Han trodde för öfrigt icke blott på dessa undergörares spådomar och förmåga att framkalla andar, utan närde äfven alkemistiska grubblerier och lät Carl Fredrik Nordenskiöld å Drottningholm offra stora summor på försök att göra guld, hvilka dock aldrig ville lyckas.
Det anförda torde tillräckligt visa, att mycken vantro och lättrogenhet denna tid rådde äfven hos dem, som gerna ville anses för mest upplyste och fördomsfrie. I allmänhet företer detta tidskifte en föga tilldragande tafla af lättsinne i religion och i seder hos de högre och högsta samhällskretsarne, aftagande allvar hos presterskapet, tilltagande yppighet och sedeslöshet hos medelklassen och ökadt superi hos allmogen. Dessa bedröfliga förhållanden hade visserligen väsentligen sin grund i den falska riktning tidehvarfvets upplysningssträfvanden i flera hänseenden tagit, då de undanryckte det stöd för sedligheten, som låg i en sann gudsfruktan, utan att gifva något annat i stället, men hvad särskildt beträffar dessa förhållanden i Sverige, måste skulden dertill i icke ringa mån falla på Gustaf III sjelf, som alltför mycket gaf sitt folk föredömen af religiös liknöjdhet, af sedligt lättsinne och af bristande redbarhet så i de inre som i de yttre politiska förhållandena — föredömen, hvilka verkade så mycket skadligare, ju mera han genom flera prisvärda egenskaper i öfrigt vann mångas hjertan och derföre äfven så mycket villigare togs till föresyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
