Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vedervilja, min saknad att vara förenad genom band, som man nämner oupplösliga, med en person, hvars karakter är så olika min och hvilken jag vet böra blifva lika olycklig genom mig, som jag är det genom henne.»
Under sin gemåls utrikes resa förde Sofia Magdalena här hemma det mest ensliga och tillbakadragna lefnadssätt samt hade inga andra förtrogna än sina danska kammarfruar. När han återkom såsom konung, blef förhållandet föga förändradt. Hon fick såsom drottning större uppvaktning och ökad skyldighet att representera, men förhållandet mellan henne och hennes gemål blef icke hjertligare än förut.
Så snart, under revolutionsdagen, ordningen var återstäld i hufvudstaden, skref konungen till drottningen, som då vistades på Ekolsund, och skickade tillika sin kammarherre, grefve Carl Gustaf Löwenhielm, att för henne aflägga en omständlig berättelse om förloppet af den timade statshvälfningen. Drottningen mottog honom med godhet och förärade honom en vacker gåfva, men kunde icke dölja sin bestörtning. När hon åter blef ensam med sin öfverhofmästarinna, grefvinnan Hiärne, brast hon i gråt och sade sig nu, sedan konungen fått större myndighet än förut, icke kunna vänta annat än att blifva förskjuten, ty hon kände alltför väl hans motvilja för henne. Grefvinnan bevarade ej detta förtroende, utan det kom för konungen, hvilken sedermera länge lät drottningen erfara sin förtrytelse deröfver. Också meddelade han icke långt derefter grefve Fersen sin föresats att skiljas vid henne, beklagande sig öfver hennes dumhet, som gjorde umgänget med henne odrägligt, och öfver hennes hat till honom, hvaraf hon gifvit honom öfvertygande prof den 19 Augusti. Fersen förestälde honom, att drottningens försagdhet vore en följd af de bedröfliga förhållanden, hvari hon befann sig, och ej kunde tillskrifvas inskränkthet i förståndet; att hennes oro revolutionsdagen ej antydde något hat till konungen, utan endast en fruktan, hvilken det berodde af honom att skingra; att för tillvägabringandet af en skilsmessa fordrades laga former, som här vore svåra att åstadkomma, såvida ej densamma skulle få utseende af oförskyldt tyranni å konungens sida; att konungen hvarken inom riksrådet eller svenska folket skulle finna någon, som dervid ville vara honom behjelplig, samt att för öfrigt drottningen i det konungahus hon tillhörde, så väl som i det dermed nära befryndade engelska, skulle finna beskyddare, som väl kunde sätta både konungen och hans undersåtar i förlägenhet.
Dessa föreställningar verkade, och något tal om skilsmessa förekom icke vidare, men icke heller inträffade något närmande mellan de båda makarne, och då ingen utsigt fans, att konungahuset skulle genom dem fortplantas, började konungen blifva betänkt på, att det skulle ske genom hans bröder.
Den äldre af dessa, prins Carl, född 1748, var länge sjuklig och hade genom visad förkärlek för Mössorna stött sig med konungen, som derföre mera fäste sina förhoppningar vid den yngre brodern, prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
