Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjerta utan uppriktig dygd, utan sannskyldig känsla för andra än honom sjelf. Sjelfsvåldig i medgång, brådstörtade han sig i olyckor, utur hvilka han visste draga sig med en fyndighet på utvägar, som förtjent mera beundran, om han varit mera laggrann i valet. — — En opartisk efterverld, som dömer honom efter gerningarna, skall i dem finna spår efter ett lysande, men ej riktigt snille, ett lättsinnigt, men icke hårdt hjerta. Den skall göra honom heder för en sällsynt förgätenhet af oförrätter 1772, för en blid regering till 1788, för flera helsosamma författningar, för svenska språkets, smakens och vitterhetens häfd, för en viss storhet i själen och alla företaganden; men den skall ock nödgas medgifva, att han i andra afseenden och särdeles till slut varit en skadlig regent; att han inkräktat sitt folks rätt, uppoffrat dess blod och välmåga i ett onödigt krig, skämt sina undersåtars seder genom elaka exempel, veklighet och yppighet — — Början af hans regering utmärkte ett saktmod, en återhållsamhet, som icke igenkändes vid dess slut. Han iakttog ordning i sitt lefnadssätt och i sina göromål; han hörde och följde föreställningar, han var öm om sina undersåtars omdöme. Allt detta försvann med tiden, och han blef sjelf sitt allt.»
Hvad man med skäl kan lägga Gustaf III till last såsom konung är i denna skildring framhållet allvarligt, men utan bitterhet; hans förtjenster såsom sådan åter, ehuru visserligen ej förbigångna, synas hafva bort något mera framhållas. Tydligen är skildringen skrifven under intryck af de senare tilldragelserna i hans regering, icke af denna i dess helhet. Den var ända till 1788 icke blott »en blid regering», utan äfven i de flesta hänseenden för riket nyttig och välgörande. Frihetstidens största onda, partisplittringen, upphörde, och att så skedde var ganska väsentligt Gustaf III:s personliga förtjenst genom den blidhet och försonlighet han iakttog mot alla, utan afseende på deras föregående partiförhållanden. Att dessa vid 1786 års riksdag åter började framträda, var icke konungens fel, utan oppositionens inom adeln. Med partisplittringen hade ock den skamliga korruption upphört, som under frihetstiden i så hög grad vanärade de maktegande ständerna. Att den icke återkom, var äfven väsentligen konungens förtjenst, som alltid bestämdt motsatte sig periodiskt återkommande riksdagar, hvarigenom främmande makter skulle blifvit satta i tillfälle att inverka på riksdagsmannavalen, då tiden för dessa var på förhand känd, och äfven dessa periodiskt återkommande riksdagar gjorde oppositionen sitt bästa att åter införa. De vigtiga förbättringarna i lagstiftningen hade äfven förtjenat att närmare anföras än blott såsom några »helsosamma författningar», och när man med skäl klandrar Gustaf III för hans »onödiga inmängande i Europas angelägenheter» och för det han »uppoffrat folkets blod och välmåga i ett onödigt krig», bör man icke glömma, att genom hans underhandlingar rörande den väpnade neutraliteten hade folkets välmåga blifvit rätt mycket ökad och att åtminstone detta inmängande i Europas angelägenheter varit till Sveriges fördel. Man bör icke heller glömma, att Gustaf III återstälde Sveriges under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
