Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i hans seder, röjde sig äfven i hans gudsdyrkan. Han var i båda fallen lika smittad af sitt tidehvarfs anda och äfven, såsom så många af hans samtida, lika färdig att öfvergå från otro till vantro och hängifva sig åt mystiska grubblerier. Flärdfullhet och förställning voro för öfrigt hans hufvudfel. Den förra beröfvade honom de förståndigares aktning, den senare allas förtroende, emedan ingen kunde vara fullt säker, att han verkligen tänkte hvad han yttrade. Denna benägenhet till förställning var, såsom vi redan anmärkt, en följd af hans uppfostran; men hans flärdfullhet förefaller så mycket mera anmärkningsvärd, som hans stora snillegåfvor bort höja honom vida deröfver.
Emellertid, då vi nu anfört deras yttranden, som framstält Gustaf III:s fel, fordrar rättvisan att äfven gifva ordet åt en författare, som länge tillhörde hans förtroligaste umgängeskrets och som i hög grad både förstod att uppfatta och äfven att skildra hans älskvärda egenskaper. »I lugna tillfällen», heter det i Oxenstiernas äreminne öfver Gustaf III, »sökte han råd, i de vådliga föddes de af hans egen tanke, och farans åsyn var för honom aldrig skild från hennes botemedel. Af natur och böjelse älskade han likväl stillheten och nöjet. Orubbad och lemnad åt sig sjelf, hade han kanhända somnat i dess famn. Ryckt af omständigheterna från det lugn han önskade, förbyttes dess håg till verksamhetens behof, göromålen blefvo en nödvändighet, svårigheterna ett behag, och sjelfva nöjet antog hos honom i sina föreställningar och anläggningar storheten af ett snille, som tvangs ur sin hvila. Hos få konungar såg vänskapen och sammanlefnaden mindre ombyten. Han dog mellan flera af dem, som följt hans första år eller hans ungdom, och den oombytlighet, han bibehöll i sitt enskilda umgänge, sträckte sig äfven till hans embetsmän, som sällan utan deras egen önskan skildes från de befattningar han dem anförtrott. Hvem ändtligen med en regents egenskaper förenade mera dem, som göra menniskan älskansvärd, eller dolde mer under lättheten och behagen den höghet, som förtrycker glädjen, eller visste mer att utan eget nedstigande upplyfta andra och i sina samtal flytta deras insigter i den dag, der de förmånligast kunde synas? Mäktig öfver sig sjelf, upphörde hos honom aldrig belefvenheten äfven i förtörnelsen. Dess värdighet följde sjelfva missnöjets uttryck och ökade förebråelsens tyngd, likasom belöningens värde. Bland glada samqväm uppväckte han sjelf qvickhetens stundom vågade språk och älskade i dess strid att försvaras med hennes egna vapen. De fria konsterna mottogo hans domar och vitterheten af honom mer än en eftersyn. Skådeplatsen egnar honom med rättvisa författarens lager, och, likt det tapperhetsmärke han, efter egna stadgar, förvärfvade på valplatsen, eröfrade han äfven det pris han sjelf instiftat för vältaligheten. I denna målning hvem igenkänner ej Gustaf III och det tidehvarf, hvars upplysning han utvidgat och hvars smak han stiftat, och med hvad undran skall ej efterverlden döma en konungs egenskaper, som, på en gång tillräcklig för styrelsen och vetenskaperna, ännu med dem kunde förena nöjets lekar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
