Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1793-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalkrigsrätterna återinfördes. Hertigen benådade dock Palmquist så, att han endast permitterades på ett halft år. Majorerne Peyron och Brändström, som biträdt Armfelt i Neapel, utströkos ur antalet af svenska officerare. Toll, som varit medvetande om Armfelts statshvälfningsplan utan att derom underrätta svenska regeringen, återkallades från sin ministerplats i Warschau och blef, vid sin återkomst till Sverige följande året, arresterad, åtalad inför Svea hofrätt samt den 2 Juni 1795 dömd till 2 års fästning, hvilken dom hertigen dock mildrade till lindrigt fängelse i Wismar. Svenska sändebudet i Wien, friherre Johan Fredrik von Nolcken, som visat sig alltför litet påpasslig vid Armfelts resa genom de österrikiska länderna, blef äfven från sin ministerplats återkallad. Äfven riksmarskalken Oxenstjerna, som varit en af Armfelts korrespondenter, ehuru deras brefvexling ej rört politiska förhållanden, föll nu i onåd och fick två års ledighet från utöfningen af sitt embete.
Så slutade den s. k. Armfeltska sammansvärjningen, som, ehuru i sig sjelf af föga betydenhet, likväl väckte mera uppseende än någon annan tilldragelse i den inre styrelsen under förmyndare-regeringen. Den stränghet, hvarmed man förfor mot deltagarne i denna sammansvärjning, föreföll så mycket anmärkningsvärdare, om den jemfördes med den skonsamhet man visat deltagarne i sammansvärjningen mot Gustaf III, ehuru den senare afsåg ett konungamord och den förra endast en förändring i styrelsepersonalen. I synnerhet väckte förfarandet mot fröken Rudenschöld en allmän förtrytelse och har också förblifvit en fläck på hertig Carls minne. Man var temligen allmänt ense derom och har äfven förblifvit det, att en försmådd älskare, som här egde benådningsrätt, icke bort låta föremålet för sin försmådda kärlek undergå en så skymflig behandling, som här skedde, då så många utvägar till straffets mildring funnos, äfven om man ansett sig ej böra eftergifva det i sin helhet. Så, som nu »benådningen» utföll, hade den alltför mycket karakteren af en i hög grad oridderlig hämd.
Rikets inre styrelse leddes för öfrigt nu alltmera uteslutande af Reuterholm, och hvar och en, som på något sätt gjort sig misshaglig för honom, aflägsnades. Zibet, hvilken hertigen sjelf befordrat till statssekreterare, ansågs stå i alltför mycket förtroliga förhållanden till ryske ministern grefve Stackelberg och fick derföre i Februari 1793 befallning att resa till Pomern, för att bringa ordning och reda i dervarande kameralförhållanden, men gjorde sig först sjuk och vägrade sedermera att åtlyda den honom gifna befallningen såsom icke tillhörande hans embete. Följden blef, att han i April samma år skildes från sin statssekreteraretjenst, i hvilken han efterträddes af grefve Nils Barck, men skulle få behålla den lön han såsom regeringsråd i Pomern haft på pomersk stat, innan han utnämndes till statssekreterare, och fick efter någon tid åter visa sig vid hofvet.
I allmänhet röjde sig i styrelse-åtgärderna en viss barskhet i ansatser, men som snart nog följdes af slapphet — den förra en följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
