Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1792-1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga sig anledning att skada vår handel i Medelhafvet. Dock ville man ännu ej erkänna honom såsom offentligt sändebud.
Förhållandet till Ryssland, ehuru ännu alltid godt, åtminstone till det yttre, hade emellertid blifvit mer och mer osäkert, emedan man betraktade hvarandra med ömsesidigt misstroende. De stora förändringar i styrelsepersonalen, som inträffat efter Reuterholms hitkomst, hade väckt oro i Petersburg, och kejsarinnan hade uppdragit åt grefve Stackelberg att hos hertigen göra föreställningar deremot. Detta steg fans dock i hög grad stötande både af hertigen och hans gunstling, hvarföre ock den förre i ett visserligen höfligt, men tillika ganska bestämdt, enskildt bref till kejsarinnan protesterade mot hvarje sådan inblandning i Sveriges inre angelägenheter, hvilken hon äfven lofvade ej vidare skulle förekomma.
Grefve Stackelbergs beteende var likväl sådant, att något förtroligare förhållande mellan båda regeringarna svårligen kunde uppstå. Han underhöll nära förbindelse med de missnöjde i Sverige och synnerligast med de nu aflägsnade gustavianerne, samt trodde sig här kunna uppträda med samma öfvermod, som han förut visat såsom rysk minister i Polen. Här visade man dock mindre undfallenhet, och under Reuterholms ledning iakttog svenska kabinettet en på samma gång lugn och sjelfständig hållning, som ej förfelade sin verkan. Man insåg emellertid, att ett stöd måste sökas mot ryska hofvets hersklystnad, men det var under de dåvarande politiska förhållandena i Europa icke lätt att finna ett sådant stöd.
De våldsamma jäsningarna i Frankrike, som hotade monarkien med undergång, hade framkallat ett nära förbund mellan Österrike och Preussen i Februari 1792. Kort derefter hade det våldsammaste bland de franska partierna, jakobinerne, förmått den maktlöse konungen att i medlet af Mars 1792 tillsätta en jakobinsk ministère, hvari general Dumourietz var den mest framstående. I stället att afbida Österrikes och Preussens anfall, förklarade denna ministère den 20 April kejsaren krig, i hvilket, till följd af det ingångna förbundet, äfven Preussen tog del. En preussisk och en österrikisk här inryckte i Frankrike och gjorde hastiga framsteg, hvilket ytterligare ökade jäsningen derstädes. Ett folkupplopp i Paris den 10 Augusti beröfvade Ludvig XVI tronen. Med sin gemål, sina barn och sin syster kastades han i fängelse, ministrarne styrde nu riket och ett nationalkonvent sammankallades för att närmare bestämma styrelseformen. Sedan detta sammanträdt den 21 September, förklarades Frankrike för republik, och en skräckregering infördes, som framkallade de kraftigaste ansträngningar till Frankrikes försvar. Krigslyckan, som först följt de mot Frankrike förbundna makterna, vände sig nu, och deras härar måste redan mot slutet af September draga sig tillbaka mot Rhen. Nationalkonventet erbjöd sin hjelp åt alla folk, som ville uppresa sig mot sina regenter, och proklamerade folkets suveränetet i alla länder, der franska härar inryckte.
Under tiden hade vigtiga tilldragelser inträffat äfven i en annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
