Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf IV Adolfs tillträde till regeringen, 1796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ännu icke fylt sitt femte år, anhöll Upsala akademi att få honom till sin kansler, hvilket ock af konungen bifölls, men ej skyddade den nye akademie-kanslern att vid flera tillfällen hotas med risbastu för visade olater. Guvernören klagade ock öfver hans sturskhet, häftighet och långsinthet, och i allmänhet gifver guvernörens påtagligen lika samvetsgranna som utförliga dagbok ingen synnerlig fördelaktig föreställning om Gustaf Adolfs egenskaper. Vid Gustaf III:s återkomst från italienska resan 1784 fans prinsen emellertid hafva för sin ålder gjort rätt goda framsteg i kunskaper. Han kunde något franska, hade inhemtat de första grunderna i kristendomen och äfven öfvat sig i danskonsten samt visade ock nu konungen mera tillgifvenhet och mindre fruktan än förut. Hans guvernör hade således rätt mycken heder af de omsorger han egnat prinsen; men då han under konungens frånvaro gift sig, hvilket Gustaf III icke fann lämpligt för kronprinsens guvernör, fick Sparre derföre röna så många bevis af konungens onåd, att han begärde få nedlägga sin guvernörsbefattning. Det kom i anledning häraf till en förklaring, som dock slutade med, att Sparre lät öfvertala sig att tills vidare fortfara med denna befattnings utöfning.
När prinsen den 1 November 1784 fylde sitt sjette år, fick han en särskild lärare, hvartill konungen utsåg kanslirådet Nils von Rosenstein, hvilket onekligen var ett ganska godt val, och de goda följderna deraf dröjde ock ej att visa sig. Vid 1786 års riksdag hölls offentligt förhör med kronprinsen i närvaro af deputerade från riksstånden, och det heter i riksdagsbeslutet, att dessa deputerade »med största tillfredsställelse åhört hans kongl. höghets vackra och för dess år ovanliga framsteg, så i salighetsläran som andra lärdomsöfningar, följder af lyckliga naturgåfvor, men i synnerhet af dess herr faders ömma och outtröttliga omsorg för hans kongl. höghets uppfostran».
Följande året fick kronprinsen åtfölja konungen på en resa till Finland, men guvernören erhöll befallning att stanna i Stockholm, hvilket så förtröt Sparre, att han lät i riksdagsprotokollet intaga, huru det icke varit med eget medgifvande, som han nödgats stanna i Stockholm, utan till följd af en konungens bestämda befallning i strid mot guvernörens rätt och instruktionen för kronprinsens uppsigt, som var honom till efterrättelse lemnad. När konungen vid sin återkomst fann detta anförande i rådsprotokollet, yttrade han ganska allvarsamt sitt missnöje deröfver och befalte dess uttagande ur protokollet, såsom fullkomligt obehörigt, då enligt den nya regeringsformen rådet icke hade ringaste befattning med kronprinsens uppfostran. Följden blef emellertid, att riksrådet Sparre nu förnyade sin begäran om afsked från sin guvernörsbefattning, hvilket ock beviljades honom, med bibehållande af guvernörslönen såsom lifstidspension. I stället blef nu kronprinsens förste kavaljer, öfversten friherre Carl Adam Wachtmeister, förordnad till vice guvernör, hvilken befattning han innehade till dess tilldragelserna under 1789 års riksdag förmådde honom att nedlägga densamma, hvarefter öfverkammarherren hos drottning Sofia Magdalena grefve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
