Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges yttre förhållanden, 1800-1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återvände Ludvig XVIII med hertigen af Angoulême till Ryssland, der de tills vidare stannade, likasom grefven af Artois reste tillbaka till England, och de hitkomne emigranterne skingrades efter hand.
Sedan Gustaf Adolf i Februari 1805 återkommit till Stockholm, gjorde han allt för att påskynda anfallet mot »den franske usurpatorn»; men då han fordrade af de förbundna makterna ett öppet tillkännagifvande, att förbundets ändamål var Napoleons störtande och Bourbonernes återinsättande, nedsatte han sig härigenom betydligt i Alexanders omdöme om hans statsmannaklokhet.
Ännu mera skedde detta genom en förolämpning, hvilken Gustaf Adolf kort derefter tillät sig mot konungen af Preussen. Denne hade erkänt Napoleon såsom kejsare och till honom öfverlemnat svarta örns orden samt sjelf mottagit hederslegionens storkors. När Gustaf Adolf fick kunskap härom, återsände han, som flera år förut erhållit svarta örns orden, detta ordenstecken med ett bref af den 22 April 1805, i hvilket han förklarade, att han, såsom riddare, »ej erkände denna värdighet uti Napoleon Bonapartes och dess likars personer». Flere, som eljest egde Gustaf Adolfs förtroende, hade sökt afråda honom från detta steg, men förgäfves. Han yttrade också sin öfvertygelse, att preussiske konungen ådrog sig förderf genom att mottaga hederslegionen, och då man frågade honom om anledningen till denna öfvertygelse, svarade han med att i bibeln uppslå den vers i Uppenbarelseboken, der olyckor förebådas den, som bär vilddjurets tecken. Följderna af bekantskapen med Jung och dennes skrifter började sålunda mer och mer framträda. Det stannade emellertid icke ens vid den förolämpning, som blifvit begången mot preussiske konungen genom återsändandet af svarta örns orden, utan Gustaf Adolf förklarade tilllika, vid en stor ordens-ceremoni, Preussens konung förlustig Serafimer-orden, emedan denna och hederslegionen ej kunde förenas hos samma person.
Närmaste följden häraf var, att konung Fredrik Wilhelm genast återkallade sin härvarande minister och på det strängaste förbjöd alla sina ministrar vid främmande hof någon slags gemenskap med Sveriges sändebud, hvarefter Gustaf Adolf äfven skyndade att från Berlin hemkalla sitt dervarande sändebud Gustaf von Brinckman, och spänningen mellan båda konungarne blef sådan, att man för hvarje dag väntade en krigsförklaring från Preussen och en preussisk härs inryckande i Pomern, hvilket ock hindrades endast af de pågående underhandlingarna mellan Preussen och Ryssland.
Efter detta Gustaf Adolfs utfall mot konungen af Preussen visade sig kejsar Alexander mindre benägen än förut att anförtro en större truppstyrka åt hans ledning. I stället att det förut varit fråga att öka den i norra Tyskland mot fransmännen uppträdande hären till 70,000 man, hvaribland 45,000 ryssar, förklarade Alexander nu, att han i denna här ville använda endast 17,000 man.
Äfven England visade sig nu mindre angeläget om Sveriges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
