Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Ryssland 1808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friherre Gustaf Boije, åt hvilken konungen uppdragit befälet och som öfvertog detsamma från Lagerbring. Boije, som efter de föregående dagarnes strider ej hade mer än något öfver 2,000 man under sitt befäl, fick snart att strida mot en rysk styrka af minst 4,000 man, hvilken han dock modigt anföll och lyckades vid flera tillfällen att tillbakakasta. I anseende till fiendens stora öfverlägsenhet nödgades han likväl den 28 draga sig tillbaka till stranden vid Helsinge, der han så häftigt anfölls, att, innan hans styrka hann åter inskeppas, en del af det medförda artilleriet gick förloradt, och under båda landstigningarna förlorade svenskarne omkring 800 man.
Konungen, som nu fått underrättelse äfven om nederlaget vid Orawais och som förgäfves hvarje dag väntade truppernas ankomst från Gefle, blef, vid underrättelsen om utgången af landstigningsförsöket vid Helsinge så förbittrad, att han öfverhopade Boije med de hårdaste förevitelser, ryckte svärdsordenskorset från hans bröst, under förklaring att han icke var värdig bära det, o. s. v. Äfven gardet, som deltagit i de misslyckade landstigningsförsöken, fick nu erfara konungens missnöje. Genom generalorder af den 12 Oktober fördelades svenska gardet mellan lifgardet och det finska, hvilka båda regementen skulle bära namnet efter sina chefer, öfverstarne Fleetwood och Palén, samt utgöra de yngsta värfvade i armén. Den 15 och 16 Okt. blefvo de äfven beröfvade sina fanor och öfriga hederstecken, och ehuru de vid båda landstigningarna kämpat med utmärkt tapperhet samt icke varit det ringaste vållande till kanonernas förlust, förklarades likväl deras dåliga uppförande under återtåget till Helsinge vara anledningen till den behandling, som nu träffade dem, hvilken var lika oklok som orättvis och hvars följder Gustaf Adolf äfven fick erfara. Han qvarstannade för öfrigt på Åland, så länge ryska skärgårdsflottan ännu höll sjön, och först sedan bestämda underrättelser inlupit, att denna flotta dragit sig till sina vinterläger, afreste han den 1 November och kom den 4 till Haga lustslott. De tyska regementena, hvilka han alltid tycktes föredraga framför gardet, följde sedermera efter till Stockholm. Redan i början af Oktober hade landstigningsexpeditionen fått återvända till Åland, der befälet uppdrogs åt öfverste Peyron, till dess generalmajoren von Döbeln, som skulle blifva den egentlige befälhafvaren, hunne dit ankomma.
Trupperna från Gefle, hvilka konungen så länge väntat, hade, under öfversten Anders Fredrik Skjöldebrands befäl, den 22 September derifrån afgått, men i följd af ihållande stormar och motvind nödgats återvända till svenska kusten och der åter landstiga.
Den 3 November, sedan ryska skärgårdsflottan afgått till Åbo och der upplagt, gick den svenska under Hjelmstjernas befäl till Åland, der den samlades vid Degerby den 5 November, för att öfver Ålands haf gå till Stockholm, dit den ock, efter många svårigheter, förorsakade af storm och stark dödlighet bland besättningen, efter hand ankom i slutet af November och början af December. Besättningen, som till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
