Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1805-1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadsfiskalerne i provinsen, för åtals anställande, äfvensom han egde att, under sin närvaro i någotdera af de båda skånska landshöfdingeresidensen, ensam utöfva landshöfdingeembetet och kunde äfven bestämma hvilka ärenden han ville handlägga, antingen han vistades inom eller utom länsresidenset. I februari 1806 förordnades han tillika att föra högsta befälet i Skåne, Halland, Bleking, Vestergötland och Bohuslän. De i det föregående omtalta underhandlingarna med engelske ministern Pierrepont utfördes af honom och slutligen var han, enligt hvad redan är berättadt, den som räddade svenska armén i Pomern. Till belöning härför blef han i September 1807 befordrad till fältmarskalk, men hvad som i den af Toll ingångna konventionen mest fägnade konungen var den skicklighet, hvarmed Toll förstått att i dokumentet undvika att gifva Napoleon den kejserliga titeln.
En annan af de män, som i hög grad egde konungens förtroende, var friherre Gustaf Lagerbjelke, hvilken 1801 blifvit kabinettssekreterare och i September 1804 statssekreterare för utrikes ärendena. Han åtföljde konungen under alla dennes utrikes resor, och under dessa, alltifrån 1801 till 1806, blefvo alla diplomatiska förhandlingar, så väl som de flesta regeringsärenden, hvilka af konungen afgjordes, af Lagerbjelke föredragna; men i Oktober 1806 inträffade, utan att man närmare känner anledningen, en brytning. Lagerbjelke fick befallning att resa hem, för att, under hofkansleren Zibet beviljad tjenstledighet, förestå hans embete, och Gustaf af Wetterstedt, hvilken 1805 såsom kabinettssekreterare efterträdt Lagerbjelke och under senare tiden varit hans medtäflare om konungens förtroende, blef nu föredragande för de diplomatiska ärendena.
I början af Gustaf Adolfs regering, ända till hans resa i Tyskland 1803, hade Taube och Fersen haft mesta inflytande på ledningen af utrikes ärendena, hvilken ledning till namnet fördes först af rikskanslern Fredrik Sparre och, sedan han år 1800 nedlagt detta embete, af Ehrenheim, hvilken, likasom Sparre, sökte upprätthålla en fredlig statskonst, medan de förre uppmuntrade konungens krigslystnad och ifrade för Sveriges deltagande i koalitionen mot det revolutionära Frankrike. Det krigslystna partiet sökte ock aflägsna Ehrenheim och få Fersen till kanslipresident; men han undanbad sig denna plats, då konungen ej ville uppträda så bestämdt, som han yrkade, och Ehrenheim blef 1801 kanslipresident, hvarvid han likväl fick till biträden Zibet såsom hofkansler och Gustaf Lagerbjelke såsom kabinettssekreterare, hvilka båda tillhört krigspartiet. De öfvergingo dock nu till mera fredälskande åsigter, men efter Gustaf Adolfs resa till Tyskland blef Lagerbjelke, som dit åtföljde honom, mera än Ehrenheim den verklige ministern för utrikes ärendena. Från denna tid visade sig dock konungens sjelfrådighet allt mera påtagligt, och han ledde nu sjelf denna gren af förvaltningen på ett sätt, som för hvarje år blef alltmera olycksbådande.
Ledningen af justitieärendena utöfvades under Gustaf Adolfs hela regering af riksdrotsen grefve Carl Axel Wachtmeister, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
