Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1805-1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
presidenten Lagerheim fått befallning att till konungen lemna allt i räntekammaren tillgängligt mynt.
Sådant var förhållandet den 13 Mars. Banken hotades med plundring, räntekammaren skulle tömmas, ett inbördes krig förestod, och tillika stod en rysk här af 17,000 man färdig att från Åland öfvergå till fastlandet, för att, enligt Alexanders plan, föreskrifva fredsvilkoren i Stockholm, hvarjemte man kunde taga för afgjordt, att, i händelse af ett utbrytande inbördes krig, äfven en dansk-norsk här skulle inbryta från Norge. Ögonblicken voro således dyrbara, och de försummades icke. Adlercreutz, som gladt och lifligt deltagit i Amaranth-ordens bal till långt fram på natten, var likväl redan klockan 4 på morgonen den 13 i verksamhet. Så snart han fått säker underrättelse, att konungen ämnade vid middagstiden lemna Stockholm, tillkallade han sina adjutanter, majorerne Georg Ulfsparre och Gustaf Adlercreutz, samt bad dem vara honom till mötes klockan 8 på morgonen i pelarsalen å slottet, der så många officerare, som man kunde lita på, borde samla sig. Der infann sig ock å utsatt tid så väl Adlercreutz, som fältmarskalken grefve Klingspor och åtskillige officerare. Adlercreutz gaf befallning, att ingen skulle släppas ur slottet, och försäkrade sig om de närvarande officerarnes medverkan i det afgörande ögonblicket, medan Klingspor gick upp i rummet utanför konungens sängkammare, der en mängd högre och lägre embetsmän voro samlade. Sedan han blifvit inkallad till konungen, förestälde han honom, att rikets olycka vore obotlig, om konungen lemnade hufvudstaden, samt uppmanade honom att sammankalla ständerna, såsom enda utvägen att rädda riket, hvarvid konungen, som vanligt, blef ursinnig och förklarade för riksförrädare hvar och en, som vågade framkomma med dylika förslag.
Nu tog Adlercreutz det afgörande steget. Han uppmanade de närvarande officerarne att följa sig in till konungen; men endast sex af dem, generaladjutanten, hofmarskalken Isak Lars Silfversparre, öfverstlöjtnanten friherre Gustaf von Otter, majorerne Ulfsparre, Adlercreutz och Johan Georg De la Grange samt fänriken Lars Fredrik Arnell, slöto sig till honom, och med dem inträdde han till konungen, som visade ytterlig förvåning öfver att se dem oanmälde tränga sig in i hans rum. Adlercreutz skyndade emellertid att förklara, huru hela nationen vore försatt i högsta bekymmer öfver rikets olyckliga ställning och isynnerhet öfver konungens bortresa, samt huru alla högre embetsmän, krigare och redlige medborgare uppmanat Adlercreutz att förekomma densamma, då konungen med häftighet inföll: »Hvad är det? Hvad vill det betyda? I ären förförde och blifven alla olyckliga.» Adlercreutz och de honom åtföljande officerarne ropade nu om hvarandra, att de icke voro förrädare, utan ville rädda både konungen och fäderneslandet, och då konungen, omringad af officerarne, drog värjan, fattade Adlercreutz honom om lifvet, medan Silfversparre och Ulfsparre vredo värjan ur hans hand, hvarvid konungen skrek öfverljudt: »Förräderi! De vilja mörda mig! Hjelp mig från mördarne!» Ropen hördes af en mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
