Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vitterheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förfäktare ett föga vänligt mottagande. Flera af hans dikter hafva dock af mera oveldiga granskare blifvit tillerkända ett verkligt poetiskt värde, och i synnerhet vunno hans många godmodiga, qvicka och roande berättelser, Djurkretsen, Stor eld ur liten rök, Käringsaga, Den snåle presten, Resan inkognito, m. fl., på sin tid stort bifall samt lärdes flitigt utantill, äfvensom åtskilliga af hans visor allmänt och länge sjöngos.
En särskild del af Silfverstolpes författareverksamhet ägnades åt försöket att införa en förbättring i svenska språkets skriftecken och stafning. De grammatikaliska arbetena i svenska akademien ledde hans tankar på åstadkommandet af en strängt vetenskaplig stafningsmetod, grundad derpå, att »ögat måste se jemt det, som örat hör, när språket rätt talas», hvarföre han yrkade att för hvart ljud borde finnas ett särskildt tecken. Med tillhjelp af accenter skapade han af de gamla vokaltecknen nya sådana, inskränkte vissa konsonantteckens bruk och påfann ett par nya, samt åstadkom på detta sätt en för ögat högst besynnerlig skrift. På hans begäran afgaf svenska akademien sitt utlåtande öfver hans förslag, sedan först yttrande deröfver inhemtas af Rosenstein, Adlerbeth och Leopold, hvilken sistnämndes var ett verkligt mästerstycke i konsten att på det artigaste sätt uttrycka ett ogillande. Silfverstolpe ansåg likväl för en medborgerlig pligt att allmängöra sitt förslag, hvilket han utgaf 1811 under titeln »Försök till en enkel, grundriktig och derigenom oföränderlig bokstafveringsteori för svenska språket» — ett försök, som dock vann intet insteg hos allmänheten.
Isak Reinhold Blom, Silfverstolpes medtäflare om svenska akademiens skaldepris 1792, var född samma år som han, 1762 i Oktober. Fadern, Jonas Blom, var då kapellpredikant och blef sedermera kyrkoherde. Sonen blef, efter aflagd juridisk examen i Upsala 1783, anstäld i Svea hofrätt och sedermera i poliskammaren, befordrades 1793 till sekreterare vid öfverståthållare-embetets kansli, blef rådman i Stockholm 1797, fick lagmanstitel 1808, utsågs af Stockholms stad till riksdagsman och var ledamot af konstitutions-utskottet 1809, blef justitieråd och riddare af nordstjerne-orden samma år, deltog från 1811 i lagkomiténs arbeten, blef 1815 kommendör af nordstjerne-orden, erhöll 1818 af Upsala akademi hedersdiplom såsom juris doktor samt afled i Maj 1826.
Han var tidigt en af Leopolds varmaste beundrare och skref 1790 sin första offentliggjorda dikt, en »Sång till författaren af Oden», hvilken infördes i Stockholms-Posten och förvärfvade honom i Leopold en trofast vän för lifstiden. Han biträdde ock Leopold vid redaktionen af Extra Posten och hade, under hans frånvaro i Linköping, ledningen af denna tidning.
Det dubbla pris, som 1791 tillerkändes honom af svenska akademien för hans »Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn», fästade på honom allmänhetens så väl som akademiens uppmärksamhet. Leopold sökte ock både 1792 och 1795 bereda honom inträde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
