Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungahuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bilda honom till filosof. När han blir konung, kommer han nog ifrån filosofien» — en förutsägelse, som ock i allo gick i fullbordan.
Om Gustaf III i detta hänseende berömvärdt sörjde för sonens uppfostran, skadade han honom, å andra sidan, så mycket mera genom den ståt och etikett, hvarmed han omgaf honom ända från vaggan, såsom i det föregående är omtaladt. Sällan eller aldrig fick han leka med jemnåriga, och när det skedde, iakttogs äfven här skilnaden i rang så noga, att prinsen väl insåg huru mycket han stod öfver alla andra. Högmod blef således tidigt hos honom inplantadt, och då hans lynne var af naturen trögt, följde snart håglöshet för arbete, hvilket han på sin höga ståndpunkt tyckte sig ej behöfva underkasta sig, och en mer och mer tilltagande envishet, emedan, då han skulle blifva allas herskare, borde ock alla böja sig efter hans vilja.
I dåvarande öfverhofpredikanten, sedermera biskopen Johan Gustaf Flodin hade prinsen fått en religionslärare, hvars inverkan på honom ej blef fördelaktig. Flodin gjorde nemligen allt för att hos honom inskärpa en sträng, ofördragsam renlärighet, som väl öfverensstämde med hans tungsinta lynne. Skriftens ord, att all öfverhet är af Gud, att Gud gifver stundom folken konungar i sin vrede, att man måste lyda äfven de genvördige o. s. v., fäste sig djupt i prinsens sinne och gåfvo ytterligare stöd åt hans begrepp om konungamaktens rätt till blind lydnad. Hans tidiga inträde i frimureriet och den håg för det mystiska, hemlighetsfulla, man sökte bibringa honom, bidrogo ytterligare att vända hans håg åt andliga mysterier och grubbla deröfver.
Under Gustaf III:s utrikes resa 1791 hade kronprinsen fått del i regeringen, med rättighet att säga sin tanke i alla förekommande mål och afgörande röst, om meningarna voro lika delade. När han, efter konungens återkomst, fann sig från regent åter nedflyttad till undersåte, röjde sig hans harm häröfver i en tungsint håglöshet och misstänksamhet mot alla, med hvilka han kom i beröring. I ännu högre grad visade sig denna sinnesstämning efter Gustaf III:s död. Han kunde endast med mycken möda af sin dåvarande guvernör, grefve Nils Gyldenstolpe, öfvertalas att mottaga kronan, och äfven sedermera under loppet af hans regering, midt under de mest öfverspända begrepp om konungars företräde framför andra dödlige, röjdes vid åtskilliga tillfällen hos honom en ledsnad vid denna höghet och en önskan att få afsäga sig den tunga bördan. Bland annat finnes ännu en af honom uppsatt akt, hvari han afsade sig regeringen till förmån för sin son och såsom anledning härtill uppgaf: »Jag skulle anse mig fela emot mig sjelf och emot de heliga förbindelser jag ingått, om jag längre sökte fortfara i rikets styrelse, då jag hvar dag känner mig mera oskicklig att uppfylla ett så vigtigt kall, i anseende till den sinnesförfattning, uti hvilken jag genom ett af sorger förtärdt hjerta blifvit försatt och som ej med ord står att beskrifva». Konceptet till denna akt, skrifvet med hans egen hand, fans bland hans papper på Haga 1809, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
