Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fysisk geografi. Inl. av [G. Sundbärg] Gunnar Andersson - 6. Djurgeografi. Av [T. Tullberg] N. von Hofsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄXTGEOGRAFI.
71
övervägande största delen av Sverige, i öster ned till Bottenhavets
skärgård, i söder genom Norrland över en stor del av Svealand samt, avbrutet
av Östergötlands och Västergötlands stora slätter, över det småländska
höglandet. Från djurgeografisk synpunkt utgöra de norrländska
barrskogarna ett självständigt område (den subarktiska regionen); här
genomföres dock ej denna indelning. I de djupa skogarna närmast fjällen ha
såsom förut nämnts björnen och vargen sitt egentliga hemvist. Detsamma
är också förhållandet med lodjuret (Lynx lynx). Dessa de tre största av
våra rovdjur ha dock tidigare haft en vida större utbredning än nu, och
ännu på 1850-talet funnos vargar i Uppland och Västergötland. Till de
stora barrskogarna hör även mården (Mustela mårtes). Dit hör också de
svenska skogarnas förnämsta högdjur, älgen (Alces alces), vilken är
utbredd från polcirkeln ned mot Småland. Bland fåglarna finna vi i
skogsområdet i den höga norden, som ovan nämnts, dalripan ävensom
lavskrikan (Perisoreus infaustus), vilken senare längre söder ut ersattes av
nötskrikan (Garrulus glandarius). Till de djupa skogarna höra även tjädern
(Tetrao urogallus), järpen (Tetrastes bonasia), tranan (Grus grus) och
morkullan (Scolopax rusticola). Vid kärr och sjöar häcka inom detta
område även en del mindre vadare, änder, dykänder och storlommen
(Colym-bus arcticus) samt längst i norr sädgåsen (Anser fabalis) och knipan
(Clan-gula clangula). I skogarna ha också talrika rovfåglar sitt egentliga
hemvist, såsom duvhöken (Astur gentilis [palumbarius]), sparvhöken
(Acci-piter nisus), ormvråken (Buteo buteo), bivråken (Pernis apivorus),
fiskgjusen (Pandion haliaetus) och berguven (Bubo bubo). Bland småfåglar,
som särskilt karakterisera barrskogarna, även de sydligt belägna, kunna
nämnas: sångtrasten (Turdus musicus), rödhakesångaren (Erithacus
ru-becula), grönsiskan (Acanthis spinus), korsnäbbarna (Loxia pytiopsittacus
och curvirostra), vilka senare så tillpassat sig för det nordliga klimatet,
att de lägga sina ägg redan i februari, vidare domherren (Pyrrhula
pyrr-hula), en del mesar (Parus cristatus, borealis och ater) samt kungsfågeln
(Regulus cristatus). Längst uppe i norden häcka lappugglan (Syrnium
lapponicum), sidensvansen (Ampelis garrulus) och tallbiten (Pinicola
enu-cleator). Såsom en invånare företrädesvis av barrskogen kan även
spillkråkan (Dryocopus martius) räknas. Även orren (Lyrurus tetrix) kan
sägas tillhöra skogsområdet, om också hans egentliga hemvist är
storskogens kant och mindre skogar på slätterna.
Ä den egentliga slättbygden åter som, inberäknat mindre skogspartier
och parker, omfattar en del av Svealand och större delen av Götaland,
har räven sitt huvudsakliga tillhåll. Hit höra även grävlingen (Meles
meles) samt igelkotten (Erinaceus europæus), och i de södra delarna av
detta område ända upp till öster- och Västergötland förekommer rådjuret
(Capreolus capreolus). Såsom företrädesvis tillhörande slättbygden
kunna bland fåglarna nämnas: rapphönan (Perdix perdix), tornfalken
(Cerch-neis tinnunculus), lärkfalken (Falco subbuteo), hornugglan (Asio otus),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
