Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 1. Statsförfattningen. Av E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
III. STATSFÖRFATTNING OCII FÖRVALTNING.
huvudsakligen med gammalsvenska former och begrepp, vilka de endast sökte
avpassa efter vad som kändes såsom stundens behov. Det hela hade karaktären
av en reaktion mot en föregående tids överdrifter, vilka bildat ett fullständigt
avbrott i den normala utvecklingen, och såsom vid sådana fall plägar inträffa,
satte man överdrift mot överdrift, så mycket farligare som det nya
preciserades så tydligt som möjligt i lag. Konungamakten hade uttryckligen blivit
avklädd nästan alla sina prerogativ och behandlades med en djup
misstänksamhet, och i de s. k. konungaförsäkringarna hade man ett medel att ytterligare
binda händerna på en ny konung. Det var naturligt, att konungamaktens
innehavare häröver skulle bliva missnöjda och lätt nog kunde komma att
stämpla mot regeringssättet. Ministären (riksråden) fick snart endast karaktären
av Ständernas fullmäktige, vilka mottogo föreskrifter av sina principaler.
Under gynnsamma omständigheter kunde den visserligen utöva en ledares roll,
men mot slutet saknade den alldeles förmåga därtill. Man hade i övrigt så litet
begrepp om en modern ministär, att riksråden betraktades som oavsättliga,
så framt de icke formligen av Ständerna skildes från sina ämbeten. Sedan
partiväsendet utbildat sig, medförde visserligen ett partis övertagande av
makten en förändring i Riksrådets sammansättning, men detta skedde under
form av straff och politisk förföljelse.
Ständerna hade blivit de maktägande, och underligt hade varit, om de icke
överskridit det område, som grundlagarna anvisade åt dem; de inblandade sig
snart både i rättsskipning och förvaltning på ett sätt, som blev farligt även
för enskild rätt och säkerhet. Särskilt ödesdiger blev denna .maktutvidgning
på utrikespolitikens område, som helt och hållet kom att bero av den härskande
riksdagsmajoriteten. Fyrkammarindelningen var bibehållen, men just denna
sammansättning ävensom adelns talrikhet och bondeståndets okunnighet
gjorde, att de viktigaste ärendena överlämnades till avgörande åt en
hundraman-nadelegation (sekreta utskottet), som handlade under tysthetsedens skydd
och följaktligen länge nog fritt .kunde tillåta sig övergrepp.
Frihetstidens författning gynnade naturligt nog den politiska
spekulationen. I synnerhet sedan utvecklingen kommit på avvägar, blev det av vikt för
de ena att försvara systemet, för de andra att bekämpa det. Härur utvecklades
på det senare hållet, till en början under inflytande av det på 1750-talet
framträdande hovpartiet, läran om en verklig maktfördelning mellan Konung och
Riksdag, eller om den konstitutionella monarkien.
Det vart dock icke närmast dessa teorier förunnat att åstadkomma en
ändring i statsskicket; brytningen kom från annat håll. Riksdagen var nämligen
en ståndsriksdag, och emellan stånden rådde ej endräkt. Adeln gjorde anspråk
på högre ämbeten, åtnjöt företräden i fråga om rätten att äga skattefri jord
och sökte en tid att genom förhindrande av vidare adlande göra sig själv till
en sluten klass. Ämbetena lockade den ofrälse medelklassen, bönderna åter
kunde endast äga grundskattetyngd jord och saknade frihet i dispositionen
över densamma. En tillfällighet tände ståndsstriden i början på 1770-talet,
adelns rättigheter angrepos i en mängd flygskrifter, och långt gående
yrkanden på social och politisk jämlikhet framställdes. Adelns privilegier voro
hotade, och då därjämte rikets självständighet stod i fara, tack vare det
härskande partiets korruption och beroende av Ryssland, företog Gustav III med
adelns hjälp sin ryktbara revolution år 1772.
I en ny regeringsform, fastställdes statsskicket. Konungen återfick sin
självständiga ställning såsom statschef, och en maktfördelning blev delvis
genomförd, i det för lagstiftning fordrades Konungs och Riksdags gemensamma
samtycke. Men Riksdagens sammanträden berodde numera på Konungens godtycke,
riksråden voro ej ansvariga inför densamma: den ägde visserligen
beskattningsrätten men saknade all verksam kontroll över statsmedlens användning. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
