Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Statsförfattning och förvaltning - 4. Rättsordningen - Rättens historia. Av K. G. Westman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄTTENS HISTORIA.
285
ska — i mångskiftande former fyller viktiga uppgifter inom rättskipning och
förvaltning. Alltid bibehållen i den svenska rätten, har nämnden sedermera
under stormansväldets dagar utgjort ett värn, rest i forntiden, för den svenska
bondens frihet. Av främmande inflytanden, som spåras i landskapslagarna,
kommer det starkaste från den kanoniska rätten, skönjbart framför allt i deras
stadganden om äktenskap, testamente och rättskipning.
Buren av kungadömet samt de båda ledande riksstånden, det andliga
och värdsliga frälset, gör sig från senare delen av 1200-talet allt
starkare gällande en strävan att utjämna rättsolikheterna mellan landskapen,
och vid mitten av 1300-talet utfärdas Magnus Erikssons landslag, en
kodifikation avsedd att gälla för hela rikets landsbygd, och Magnus
Erikssons stadslag, gällande för alla rikets städer, ersättande de olika
stadsrätter, »bjärköarätter», som tidigare förekommit, och innehållande en från
landslagens i flera avseenden skiljaktig rätt, avpassad efter det i
ekonomiskt avseende mera utvecklade stadslivets behov. Av landslagen
utkom sedermera, enligt uppgift i dess stadfästelsebrev, den 2 maj 1442,
en ny, i vissa delar omarbetad redaktion, Kristoffers landslag, vilken med
tiden utträngde den äldre. Landslagens tillkomst är en av de viktigaste
händelserna i den svenska odlingens historia.
I landslagen voro de gamla landskapliga rättssystemen omarbetade till
samstämmighet och utvecklade i enlighet med det dåtida rättslivets krav. Som
ett drag, belysande kontinuiteten i den svenska rättsutvecklingen må
emellertid nämnas, att landslagen visserligen betraktades såsom den i främsta rummet
gällande lagen, men att man i de fall, där den ej lämnade ledning, hämtade
rättelse ur landskapslagarna, vilka under hela landslagens tidevarv utövade stort
inflytande på doktrin och praxis. I undantagsfall äga t. o. m. i våra dagar
enstaka stadganden i landskapslagarna praktisk rättslig betydelse. Stärkt genom
den enhetlighet, som vunnits genom rikslagstiftningens seger, genomlevde den
svenska rätten den kristid, då den inhemska tyska rätten dukade under för de
främmande rättssystemen. Visserligen avsattes djupgående intryck av kanonisk
rätt och tysk stadsrätt samt från 1600-talet framför allt av tysk-romersk rätt,
men i intetdera fallet kom det till någon reception. De största förändringarna
inträffade inom processrätten: domstolsväsendet erhöll ökad stadga genom
tillkomsten av fast organiserade mellaninstanser, hovrätterna, och rättskipningen
frigjordes alltmera från äldre tiders formalism.
Vid mitten av 1600-talet hade lands- och stadslagen, för sin tid utmärkta
lagverk, hunnit bli alldeles föråldrade. Genom en rad speciella stadgar och
förordningar hade man på enskilda punkter ändrat eller gjort tillägg till deras
regler, men därvid hade gamla och nya rättsgrundsatser kommit att stridiga stå
vid varandras sida, och man anmärkte med skäl, att lagen hade »utseende av
en sönderbruten marmorvägg lappad med små gråstenar». Det föreföll en tid
som om den svenska rättsutvecklingen till följd av den skrivna lagens bristfälliga
tillstånd skulle slå in på en väg liknande den engelska rättens, men detta
hindrades bland annat av den gamla svenska traditionen allt från
landskapslagarnas tid, att rättsreglerna skulle systematiskt sammanföras i lagkodifikationer
och att rättsutvecklingens epoker skulle markeras därav, att den ena
lagkodifika-tionen avlöstes av den andra.
Ar 1686 tillsatte Karl XI en lagkommission med uppdrag att utarbeta
en ny lagbok, och dess förslag, många gånger övervägt och omarbetat, blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
