Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 9. Den vittra litteraturen. Av R. Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
Strax före mitten av 1800-talet inträdde vitterheten i en avmattningsperiod;
det är Tegnérs och romantikens efterklangsdiktare, som behärska den svenska
litteraturen. Bland dem må nämnas K. V. Böttiger (1807—78), en fin och vek
skaldenatur.
Vid denna tid började man i Sverige liksom i det övriga Europa tröttna på
romantiken. Liberalismen, som räknar sin uppkomst från julirevolutionen, höll
sitt intåg, och redan i Geijers och Almquists senare författarskeden framträda tydligt
dessa idéer. Men den liberala åskådningen hyllas särskilt av några unga
publicister och författare, vilka samlade sig kring L. J. Hierta (1801—72), som genom
sin tidning »Aftonbladet» gjorde epok i svenska pressens historia. I allmänhet
äro författarne på denna tid mindre teoretiskt och estetiskt än praktiskt anlagda.
Bland dem må nämnas O. P. Sturzen-Becker (1811—69; pseudonym »Orvar Odd»),
Sveriges finaste och mest spirituelle kåsör och följetonist, bildad i Heines och de
franska publicisternas skola, samt A. Blanche (1811—68), känd genom sina lustspel
och romaner i Eugene Sues genre samt framför allt genom sina bilder ur
stockholmslivet. Utanför denna krets står bland liberalismens banerförare K. V. A.
Strandberg (1818—77; pseudonym »Talis Qualis»), en lyriker med kraftigt
klingande ton och en framstående översättare. Bland hans översättningar må
framhållas Byrons »Don Juan». Vidare märkes B. E. Malmström (1816—65), som, i
opposition mot den nya romantiken, uppträdde med dikter alstrade av svensk
manlighet och klassiska fornstudier, med beundran mottagna av tidens studentungdom.
Så var även förhållandet med J. Nybom (1815—89), vars något braskande sånger
gåvo uttryck åt samma ungdoms hänförelse över frihetsrörelserna och den
nationella lyftningen efter 1848 års politiska stormar. I sammanhang med dem bör
erinras om ännu ett par diktare, som hört till våra mest lästa, nämligen Elias
Sehlstedt (1808—74), mycket uppburen för sina älskvärda visor, och K. A.
Wetterbergh (1804—89), som under märket Onkel Adam skrev högt skattade
smärre genremålningar.
Tidevarvets realistiska tendenser yttra sig även däri, att prosan kom att
intaga en alltmera framstående plats inom litteraturen. I synnerhet romanen, en
litteraturgren som först genom de romantiska författarne, särskilt Almquist, nått
en högre utveckling, har nu en blomstringstid. Men då den förut varit historisk,
exotisk eller fantastisk, blir den nu, i bourgeoisiens tidevarv, borgerlig. Fredrika
Bremer (1801—65) tog också till mönster de engelska romanförfattarna, som
skildra 1700-talets hemliv. Först utgav hon »Teckningar ur vardagslivet», som
äro hållna i en idyllisk, stundom något sentimental, ej sällan humoristisk ton,
men i slutet av sitt liv ägnade hon sig åt tendensromanen. Hon sökte göra
propaganda för tidens humanitetsidéer, särskilt för kvinnoemancipationen, och
vann därigenom i utlandet en ryktbarhet, som var lika stor, om ej större än
Tegnérs. Flera romanförfattare och författarinnor uppträdde, vilkas största
förtjänst bestod däri, att de skrevo för vårt folk och om vårt folk; deras syfte var
snarare moraliskt än estetiskt. Vid samma tid som Fredrika Bremer utgav sina
romaner, tecknade Sofia Margareta von Knorring (1797—1848) de högre
samhällsklasserna, och Emilie Flygare-Carlén (1804—92) förvärvade stor ryktbarhet
genom sina skildringar från fiskarbefolkningens liv i den bohusländska
skärgården.
Ett djupt sinne för sitt lands natur och en varm kärlek till folket äro
utmärkande drag för den nya, betydelsefulla riktning inom poesien, som företräddes
av J. L. Runeberg (1804—77) i Finland. Han tillhörde en svensk familj; när
han börjat göra sig känd som skald, var han dock ej längre vår landsman.
Runeberg är realist i ordets bästa mening, och han har fått sin episka klarhet dels
från den lugna, vemodiga slaviska folkvisan, dels från det gamla Greklands
harmoniskt sköna diktarvärld; i några av hans arbeten framlyser hans intima
bekantskap med Goethe, Byron och Almquist. Framför allt älskar han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
