Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Filosofi. Av A. Lagerwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI.
508
ningar. Såsom den svenska filosofiens märkligaste man i detta tidsskede nämna
vi A. Bydelius (1671—1738), vilkens bemödanden gingo ut på att medla mellan
den ortodoxa teologien och kartesianismen. Senare fick hos oss även den
leibniz-wolffska filosofien en minnesvärd representant i N. Wallerius (1706—64).
Nästa utvecklingsskede sammanfaller väsentligen med den gustavianska eran,
då under övervägande engelskt och franskt inflytande några av märkesmännen på
vitterhetens område framställde och bearbetade tidens upplysningsfilosofi. Vi
anteckna här namnen J. H. Kellgren (1751—95), K. G. af Leopold (1756—1829),
T. Thorild (1759—1808) och K. A. Ehrensvärd (1745—1800). Med D. Boethius
(1751—1810), en tänkare av mera strängt vetenskaplig riktning, infördes i vårt
land den kantska filosofien, visserligen under häftiga angrepp från det »sunda
förståndets» förkämpar. Och kantianismen öppnade i sin ordning dörren för
Tysklands stora idealistiska konstruktionssystem, Fichtes, Schellings, Hegels.
Hos oss representeras nämnda spekulation i främsta rummet av den skarpsinnige
och geniale B. Höijer (1767—1812; hans namnkunnigaste verk »Den filosofiska
konstruktionen» existerar även i tysk översättning). Höijer har med en viss
självständighet genomlevat och genomarbetat hela sin samtids från Kant
härstammande idealistiska idéutveckling och omsatt densamma i en form, som äger
närmaste frändskap med fichteanismens. Hos skalden P. D. A. Atterbom (1790—1855)
avspeglar sig den schellingska romantiken, utan att likväl det filosofiska innehållet
kommit till nSgot klart uttryck. Slutligen har, i omedelbar angränsning till
våra dagar, J. J. Borelius (1823—1909) ägnat ett långt livs verksamhet såsom
skriftställare och akademisk lärare åt uppgiften att tillgodogöra Sveriges filosofi
frukterna av Hegels spekulation.
Den filosofiska andan i vårt land har emellertid icke blott röjt känslig
mottaglighet för resultaten av filosofiens allmänna utveckling jämte en viss
självständighet i dessas tillgodogörande utan också givit upphov åt en verkligt
nationell filosofi, som i tankens medium avbildar vår kulturs innersta väsen och
egendomliga kynne. Denna kulturs karakteristiska drag samla sig i strävandet
till en den enskilda personlighetens frigörelse och allsidiga utveckling, varvid på
samma gång bevaras och vidare utbildas en lagbunden samhällsordning samt en
ren och levande religiositet. Vårt svenska folk förbinder således i sitt
kulturideal både lag med frihet och tro med vetande. Häråt ger den nationella svenska
personlighetsfilosofien begreppsmässigt uttryck. Sin djupaste källa har denna
filosofi i aktningen för och kärleken till människans frihet och självbestämning,
rätt och plikt samt kallelse till evigt liv i sanning och rättfärdighet. Den
nationella svenska filosofien får vanligen bära namn efter sin egentlige upphovsman,
Sveriges självständigaste tänkare och originellaste systematiker, Kristofer Jakob
Boström (f. 1797, professor i Uppsala, d. 1866; hans »Skrifter», utgivna av
H. Edfeldt, kompletteras genom hans »Föreläsningar i religionsfilosofi» och »i etik»,
redigerade och utgivna av S. Ribbing). Boströms filosofi kan förstås och bedömas
blott i samband med den filosofiska vetenskapens såväl allmänna som inhemska
utveckling. Sin yttre utgångspunkt torde hon äga närmast i den schellingska
idékretsen, medan lion på ett mer inre och positivt sätt förberedes genom den
filosofiska riktning i Sverige, vars bärare voro uppsalaprofessorerna N. F. Biberg
(1776—1827), S. Grubbe (1786—1853) och E. G. Geijer (1783—1847). Den
sistnämnde, tillika och framför allt vår historieskrivnings yppersta namn, intager i
filosofiskt hänseende en särskild ställning i tämligen ringa beröring med
filosoferna ex professo. Hans förnämsta filosofiska arbete (»Föreläsningar över
människans historia», upptecknade och utgivna av S. Ribbing) ger en historiens filosofi
på grundvalen av en djup metafysisk spekulation, där personlighetsbegreppet
utgör medelpunkten.
Boströms filosofi föreligger utförd till ett system, som är i grundtanken klart,
enkelt och storslaget, i uppfinningen originellt, i utförandet konsekvent, om än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
