Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - De medicinska vetenskaperna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DB MEDICINSKA VETENSKAPERNA.
541
som forskat över sköldkörtelns fysiologi oeh kliniska betydelse, är f. n. klinisk
lärare vid Karolinska institutet. E. C. Jacobæus (f. 1879) har uppfunnit
thoracoscopet, Israel Hedenius (f. 1868) gjort undersökningar om
äggvitssjuk-domar och reumatiska åkommor.
Under senare hälften av 19 :e århundradet hava hos oss flera specialiteter
utbildat sig. Pediatriken, vars fader var Rosenstein, grundlades
såsom modern vetenskap av Fr. T. Berg (1806—87; arbeten bl. a. om torsken),
och i hans fotspår följde såsom lärare och forskare de bekanta barnläkarna
Hj. Abelin (1817—93) och A. Kjellberg (1828—84) ävensom de nu levande
pediatrikerna O. Medin (f. 1847), som avhandlat den infantila förlamningen,
och Isak Jundell (f. 1867), som forskat över bakterie-sjukdomar. O. I.
Wickman (1872—1914) har gjort omfattande undersökningar om
barnförlamningen. Kännedomen om de veneriska sjukdomarna har befordrats
genom arbeten av E. Ödmansson (1831—1910), senast om syfilis congenita, samt
av E. Welander (f. 1846), som gjort undersökningar om kvicksilvrets
upptagande och avskiljande ur människokroppen och uppfunnit nya
behandlingsmetoder. M. Möller (1857—1912) var en framstående forskare över
veneriska sjukdomar.
Sinnessjukdomarnas vetenskapliga studium grundlades hos oss
av N. G. Kjellberg (1827-—93), som 1859 öppnade den första psykiatriska
kliniken i Uppsala; sedermera hava åtskilliga svenska forskare arbetat på detta
område. N e r v s j u k domarna hava bearbetats av bl. a. S. E. Iienschen. Fr.
Lennmalm (f. 1858), H. Koster (f. 1858), Karl Hammarberg (1865—93) oeh flera
yngre läkare. De äldsta svenska hälsokällorna analyserades av Urban
Hjärne (1641—1724). J. O. Lagberg (1789—1856) införde den moderna
vattenbehandlingen. B a 1 n e o- och klimatoterapien har befordrats
praktiskt och vetenskapligt särskilt av C. Curman (1833—1913), som
analyserat västkustens klimat och badförhållanden, samt av A. Levertin (f.
1843). Oösta Forssell (f. 1876) har genom talrika undersökningar
grundlagt i Sverige den vetenskapliga röntgenologien (jfr nedan). För
magsjukdomarnas behandling har E. G. Johnson (1852—1914)
verkat, och för hy p no t is men O. G. Wetterstrand (1845—1907). H. B.
Lundborg (f. 1868) är en framstående ras-biologisk forskare. Ernst
Westerlund (f. 1839) i Enköping har under decennier utövat en omfattande praktisk
verksamhet.
Kirurgien utövades intill 1700-talets mitt såsom ett hantverk av de s. k.
barberarna och fältskärerna. Vid denna tid trängde även till oss den
vetenskapliga anda, som alstrats av anatomiens utveckling, och den både som
teoretiker och praktiker högt förtjänte Olof af Acrel (1717—1806) nämnes med
rätta som kirurgiens fader i vårt land. Genom upphävandet av den s. k.
Kirurgiska societeten (1797) och inrättandet av Karolinska institutet i huvudstaden
(1810) föllo de gamla skrankorna mellan läkaren och kirurgen; härefter
kräves av den svenska läkaren att äga både teoretisk och praktisk utbildning
även i kirurgi. Största förtjänsten att hos oss ha infört en ordnad
klinisk-kirurgisk undervisning tillkommer K. J. Ekströmer (1793—1860). Hans verk
fullföljdes av den framstående läkaren och skickliga kirurgen K. G. Santesson
(1819—86). Vid hans sida verkade K. J. Rossander (1828—1901), mest
såsom oftalmolog. — Senare än i huvudstaden vann kirurgien vid
universiteten egna målsmän. Banbrytande som kliniska lärare voro i Uppsala K. B.
Mesterton (1826—89) och i Lund K. J. Ask (1825—97). Tack vare den
grundliga specialutbildning, som numera kräves, äger Sverige en hel skara väl
skolade kirurger. Även den litterära verksamheten på detta område är i
starkt stigande. Genom framstående författarskap, främst inom
bukkirurgiens område, gjorde sig K. G. Lennander (1857—1908) i Uppsala ett aktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
