Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Fysisk antropologi. Av G. Retzius - Botanik. Av H. Hesselman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
vänts, och mellan dem har av många uppförts en mellanform (mesocefalerna),
som även av A. Retzius iakttagits, fastän han icke ville upptaga den såsom en
särskild formart. Efter käkarnas mindre eller större framskjutande indelade
han vidare dessa kranieformer i ortognater och prognater. Sven Nilsson
(1787—1883) sökte, vid sina forskningar över den skandinaviska nordens
urinvånare, att uppdraga huvudskålens form hos sten- och bronsålderfolken,
men det material av kranier, som stod till hans förfogande, var alltför ringa
för att därpå bygga några säkrare resultat. I sitt omfattande arbete »Crania
suecica antiqua» (1899—1900) kunde G. Retzius (f. 1842) på grund av ett
under de sedan dess gångna decennierna ur forngravar, av N. G. Bruzelius
(1826—95), B. E. Hildebrand (1806—84), G. von Duben (1822—92), G.
Retzius själv, O. Montelius (f. 1843), H. Hildebrand (1842—1913) ni. fi.,
insamlat, ganska rikligt material av kranier giva en framställning av de
kranieformer, som under sten-, brons- och järnåldern förekommo i Sverige och som
karakteriserade Sveriges inbyggare under forntiden. I det av G. Retzius och C.
M. Furst (f. 1854) utgivna stora arbetet »Anthropologia suecica» (1902), vartill
materialet av dem själva jämte ett antal andra, yngre läkare, på föranstaltande
av Svenska sällskapet för antropologi och geografi, insamlats under åren 1897
—98 å landets beväring (omkring 45 000 man), utreddes och framställdes de
viktigaste antropologiska karaktärerna, nämligen huvudskålformen,
kroppslängden, hårfärgen och ögonfärgen, hos det nutida svenska folket i landets
skilda landskap (se sid. 135). Dessförinnan hade redan J. V. Hult]crantz (f.
1862), med begagnande av det material (å mer än 232 000 ind.), som av de
militära myndigheterna under åren 1887—94 insamlats över svenskarnas
kroppslängd, offentliggjort en omfattande utredning av detta viktiga mått. E. Clason
(1829—1912) lämnade åtskilliga bidrag till kännedomen om svenska folkets
kranieformer, synnerligen under järnåldern ocli medeltiden. C. M. Fürst
haj-beskrivit åtskilliga i senare tider funna kranier och kranieserier, mest från
sten- och järnåldern, och behandlat andra viktiga frågor inom antropologiens
områden; år 1915 har han, tillsammans med den danske anatomen Fr. C. C.
Hansen, utgivit ett stort monumentalt verk »Orania groenlandica», vari
eskimåernas kranieform och antropologiska släktskapsförhållanden blivit föremål
för en omfattande och omsorgsfull utredning. G. Backman (f. 1883) har givit
en utförlig framställning av ett antal gottländska kranier från den tidigare
medeltiden och offentliggjort flera andra större och mindre arbeten i
antropologi. Även har (1911) utgivits ett postumt arbete av G. v. Duben,
innehållande tabeller å mått av honom utförda å lapska kranier. I denna
redogörelse må ock framhållas det storartade och i sitt slag enastående verket av
H. Lundborg (f. 1868) »Medizinisch biologische Familienforschungen» (1913),
vari nedlagts resultaten av mångåriga släktundersökningar (å 2 232 ind.) i
Blekinge, vilken medio, biologiska forskningsart med särskild hänsyn till
ärftlighetsproblemen även i fysiskt antropologiskt avseende i stor skala av
honom fullföljts å svensk-finsk-lapska släkter i nordliga Sverige.
Botanik.
Studiet av växtvärlden och dess livsföreteelser hade ursprungligen, i Sverige
liksom annorstädes, rent praktiska syften, bland vilka ett av de främsta var att
lära känna sådana örter, som kunde användas till medicinskt ändamål. Såsom de
äldsta botaniska skriftställare vårt land ägt förtjäna J. Chesnecopherus (1581—1635)
och J. Franck (1590—1661) att nämnas; deras arbeten vittna dock mera om
trägna studier av utländska forskares arbeten än om egna iakttagelser. Först i
senare hälften av 1600-talet höjer sig botaniken hos oss till självständighet genom
O. Rudbeck d. ä. (1630—1702) och O. Rudbeck d. y. (1660—1740), vilka utgåvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
