Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Undervisningsväsendet och den andliga odlingen. Inl. av P. E. Lindström - 11. Den vetenskapliga forskningen - Fysik. Av P. G. D. Granqvist - Kemi. Av H. G. Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
IV. UNDERVISNINGSVÄSENDET OCII DEN ANDLIGA ODLINGEN.
Oxford och kort därefter av den Internationella meteorologiska konferensen i
Innsbruck. Ångström har även konstruerat en apparat för uppmätning av den
nattliga värmestrålningen från jordytan.
Bland framlidna svenska fysici av större betydelse må här nämnas F. Wrede
(1802—93), som verkat speciellt på optikens område, P. A. Siljeström (1815—92),
som utfört undersökningar över den mariotteska lagens giltighet vid låga tryck,
och John Ericsson (1803—89), av vilkens märkliga upptäckter och studier här må
påpekas hans undersökningar över strålande värme och uppfinning av
varmlufts-och solmaskinen. — K. A. V. Holmgren (1824—1905), som arbetat inom
elektricitetens område, G. R. Dahlander (1834—1903; elektricitetsläran) och A.
Wijkander (1849—1913; jordmagnetismen).
Bland nu levande fysici må nämnas: K. B. Hasselberg (f. 1848;
professor vid Vetenskapsakademien i Stockholm), som utfört noggranna
spektralana-lytiska och spektrografiska arbeten. S. Arrhenius (f. 1859; professor vid
Nobelinstitutet), som utgivit talrika arbeten i fysikalisk kemi och grundlagt teorien
för den elektrolytiska dissociationen, för vilken han erhållit 1903 års kemiska
Nobelpris. A. Gullstrand (f. 1862; professor i Uppsala), vilken utgivit en serie
arbeten inom den geometriska optiken, som varit av omdanande betydelse för
den optiska avbildningsläran och som erhållit 1911 års medicinska Nobelpris
för arbeten rörande ögats dioptrik. G. Lundquist (f. 1841; f. d. professor i
Uppsala; värmet och ljuset), J. B. Bydberg (f. 1854; professor i Lund;
spektralanalysen), C. Mebius (f. 1854; elektricitetsläran), V. Carlheim-Gyllensköld (f.
1859, jordmagnetismen), E. Solander (f. 1858; jordmagnetismen), P. G. D.
Granqvist (f. 1866; professor i Uppsala; elektricitetsläran), C. Benedicks (f. 1875;
professor vid Stockholms högskola; siderologi) och A. J. H. Koch (f. 1878; optik).
Slutligen må nämnas överingenjör G. Dalén (f. 1869), vilken erhöll 1912 års
fysiska Nobelpris för uppfinningen av självverkande regulatorer att i
kombination med gasaccumulatorer användas till belysning av fyrar och lysbojar. (Jfr
sid. II, 333, 337.)
Kemi.
Så länge inom Sverige allt tillfälle till undervisning i kemi saknades, fann
denna vetenskap i vårt land endast få och tillfälliga utövare. I samma mån
som under storhetstiden beröringen med det övriga Europa blev livligare,
ökades emellertid hågen för kemisk forskning och insikten om dess värde.
Under frihetstiden med dess månhet om näringslivets uppsving var det i synnerhet
bergsbrukets idkare och målsmän, som vinnlade sig om kemiska studier. Bland
äldre kemiska forskare märkas: J. Kunckel (1630—1703, inkallad från
Rends-burg), som upptäckte och bekantgjorde den förut hemlighållna metoden för
framställning av fosfor samt gjorde flera viktiga kemisk-tekniska rön,
särskilt rörande glastillverkningen (benglas, guldrubin); — U. Hjärne (1641—
1724), som gav uppslaget till undersökning och tillgodogörande av svenska
mineralvatten, närmare beskrev myrsyran samt iakttog och sökte förklara
metallernas vikttillökning vid förkalkning. På hans förslag lät Karl XI år 1685
i Stockholm inrätta ett laboratorium, där på Statens bekostnad försök
anställdes, i synnerhet för Bergskollegii räkning. Hjärne blev själv föreståndare
för denna anstalt, ett av de första med statsanslag utrustade laboratorier man
känner; — G. Brandt (1694—1768), koboltens upptäckare, och II. T. Scheffer
(1710—59), bekant genom sin undersökning över platinan.
Upprättandet av den första svenska lärostolen i kemi, i Uppsala 1750,
inleder en ny period, kännetecknad genom ett mera planmässigt och strängt
vetenskapligt studium av kemien. Föregående epoks utpräglat praktiska riktning
gör sig i början märkbar också under denna, till dess mot periodens mitt även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
