Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Samhällsrörelser - 1. Arbetarfrågor och socialpolitik - Arbetarnas arbets- och löneförhållanden. Av B. Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETARNAS ARBETS- OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN.
599
vilka under jordbrukets bråda säsong draga till södra Sveriges jordbruksbygder,
där särskilt den arbetskrävande rotfruktsodlingen har stor utbredning. Dessa
säsongarbetare arbeta ieke blott mot dag- eller timlön utan i stor utsträckning på
ackord.
Även andra lantarbetargrupper besörja i vissa fall mjölkning, hö- och
sädes-bärgning o. d. mot betalning efter den utförda arbetsprestationen utan avseende
på den för arbetet använda tiden.
Sedan gammalt har i vårt land det större jordbruket vetat bereda sig en säker
tillgång på arbetskraft genom torparsystemet, vilket innebär upplåtelse av
brukningsrätt till jordlägenheter på hemmanens ägor m. fi. förmåner åt personer,
som kontraktsenligt åtaga sig skyldighet att utföra visst mått av lantarbete å
resp. huvudgård. Torparens dubbla egenskap av jordbruksarbetare och
småbrukare har dock visat sig allt svårare att upprätthålla med avseende på de större
dagsverkstorpen, och därför visa dessa i våra dagar en allt starkare tendens att
omvandlas till arrendegårdar, för vilka avgälden betalas ej med arbete utan i
penningar. Därest torpen icke göras större, än att innehavaren kan på sin lediga
tid sköta dem med hjälp av sin familj, samt torpinstitutionen även i vissa andra
avseenden moderniseras, torde den dock hava möjlighet att bestå såsom
arbetssystem för det större jordbruket. Ett bevis härpå är, att man under senare år
sökt tillämpa torparsystemets grundtanke på vissa andra lantarbetargrupper.
Skapandet av dylika »lantarbetarsmåbruk» har i vårt land liksom i andra betraktats
som ett gott medel att socialt och ekonomiskt förbättra lantarbetarnas ställning
och erhålla ön bofast stam av skickliga och för sitt yrke intresserade arbetare.
På samma gång torde tillvaron av en dylik mellanlänk betydligt underlätta det
för lantarbetarfrågans lösning så viktiga, möjligast obehindrade sociala
uppstigandet från jordlös arbetare till småbrukare och småbonde.
Skogsarbetare. Sveriges c:a 22 milj. har produktiv skogsmark, varav över V5
är i det allmännas ägo, uppgivas f. n. årligen avkasta c:a 90 milj. st. timmer,
pappersmasseved o. d. För dessas erhållande hava beräknats åtgå c:a 25 milj.
dagsverken, och härav kommer huvudmassan på de i regeln till vintern (dec.—
mars) förlagda skogsavverkningarna. I våra egentliga skogsdistrikt,
Värmland, Dalarne och Norrland, utföres detta arbete i regeln på så sätt, att
virkesägaren avtalar med närboende bönder, arrendatorer o. a. hästägare att mot viss
ersättning till närmaste vattendrag »utdriva» var och en sitt skogsskifte. Själva
pläga kontraktstagarna arbeta som timmerkörare, medan de såsom huggare,
lastkarlar o. d. antingen använda sitt eget husfolk eller också lejda arbetare. På
grund av detta arbetssystem samt timmerdrivningens starka beroende av
naturförhållanden, yrkesvana o. d. ställa sig arbetsförtjänsterna mycket växlande ej
blott å olika orter utan t. o. m. för olika arbetslag å samma arbetsplats.
Enligt en av Socialstyrelsen verkställd undersökning utgjorde vintern 1913 normala
dagsförtjänsten för körare (häst och karl) 7—8 kr.; i Värmlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län lågo dock förtjänsterna i allmänhet
under detta medeltal, medan i Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län
inkomstnivån var icke obetydligt högre. Huggarlönerna företedde i stort sett
samma lokala avvikelser från det allmänna genomsnittet, som i detta fall var
ungefär 3’BO kr. Överallt äro arbetsförtjänsterna väsentligt lägre å den odlade
bygden, varest konkurrensen om skogsarbetet är störst och där arbetarna kunna
bo i gårdarna, än i långt från hemmet belägna skogs- och ödetrakter, där
provianteringen medför särskilda svårigheter och kostnader samt bostaden oftast blir
en mer eller mindre provisorisk timmerkoja. I ali sin enkelhet så småningom
utformad av generationers erfarenhet kan skogskojan utgöra ett lämpligt
uppehållsrum för tillfälliga skogsarbetare, men ofta är den uppförd på, tjälad mark,
slarvigt timrad och starkt överbefolkad och därför förknippad med hygieniska
vådor för de inneboende. — Med islossningen på våren börjar virkets nedflott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
