Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Samhällsrörelser - 1. Arbetarfrågor och socialpolitik - Arbetarskyddslagstiftning. Av M. Marcus och J. A. E. Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARBETARSKYDDSLAGSTIFTNING.
665
avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets
beskaffenhet äro nödiga för att skydda arbetarnas liv och hälsa», dels ock ett
antal närmare föreskrifter beträffande dylika anordningar. Yrkesinspektörernas
antal bestämdes till en början till 3. År 1895 ökades de till 5, vartill kom en
inspektör för sprängämnestillverkningen. Sedan minderårighetslagens
genomförande jämväl ställts under yrkesinspektörernas tillsyn, fastställdes deras antal
år 1901 till 8 (utom sprängämnesinspektören).
Den speciella yrkesfarelag, som vårt land fick redan år 1870 och som
gällde en bland arbetare i tändsticksfabriker förekommande särskild
yrkessjukdom, ersattes den 9 december 1896 av den ännu gällande förordningen
angående försiktighetsmått till förekommande av käkbensbrand
(fosfor-nekros) bland arbetare i tändsticksfabriker, till vilken författnings revision
1892 års kommitté avgivit förslag. (Rörande innehållet i denna förordning
ävensom beträffande hänvisning till andra, ännu gällande speciella
yrkes-fareföreskrifter, se nedan.)
3. 1900-talet. Yid 1900-talets början voro huvudförfattningarna i
den svenska arbetareskyddslagstiftningen, såsom av det föregående torde
framgå, 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors arbete samt 1889
års yrkesfarelag. Båda dessa lagar omfattade i stort sett allenast den
fabriksmässigt bedrivna industrien. För hantverket gällde alltjämt 1881
års minderårighetsförordning, ehuru den på grund av den bristfälliga
kontrollen torde ha haft ringa effektivitet. Liknande torde förhållandet ha
varit med de båda författningar, som under 1890-talet tillkommo för att
skydda barn dels mot sysselsättande nattetid samt å sön- och helgdagar
med viss försäljning (förordningar den 10 juli 1891 och den 4 december
1896), dels ock mot användande vid offentliga förevisningar (förordning
den 10 december 1897, ändrad den 13 november 1908). Dessa sistnämnda
författningar äro ännu gällande och redogöres för deras innehåll i det
följande.
Yissa framställningar i yrkesinspektörernas berättelser angående
skyddslagstiftningens verkningar och tillämpning voro en huvudsaklig anledning
till, att inom Riksdagen väcktes flera förslag, åsyftande denna
lagstiftnings ändring eller fullständigande. Yid 1903 års riksdag ledde dessa
förslag till beslut angående begäran om revision av yrkesfare- och
minder-årighetslagarna jämte andra i samband med dem stående författningar.
Uppdraget att utföra detta arbete anförtroddes av K. Maj :t år 1905 åt en
kommitté (vanligen kallad yrkesfarekommittén), den tredje arbetar
skyddskommittén i vår sociallagstiftnings historia.
Kommittén framlade i slutet av år 1909 sitt betänkande, innefattande förslag
till lagar om arbetarskydd, hemindustriellt arbete, kommunala tillsyningsmän
samt organisation av skyddslagstiftningens myndigheter. Förslaget till lag om
arbetarskydd, det förnämsta resultatet av kommitténs verksamhet, avsåg att
ersätta 1881 och 1900 års författningar angående barns och kvinnors arbete
samt 1889 års yrkesfarelag.
Kommitténs huvudförslag lades till grund för ett regeringsförslag i
ämnet till 1912 års riksdag. Sedan Riksdagen antagit lagförslaget med änd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
