21 3- i886 års program. Fackföreningarnes centralkommitté blev emellertid snart en härd för den socialistiska propagandan, och det dröjde ej längre än till i september 1885 förrän förslag framställdes inom kommittén i syfte att förmå denna att låta utarbeta ett mera radikalt program. Förslagsställaren ogillade de punkter i 1883 års program, som talade om en allmän pensionskassa, resestipendier i studiesyfte, bistånd mellan yrkena i moraliskt och ekonomiskt hänseende, strejkers undvikande med hjälp av förlikningsförfarande och främjande av nykterhet. Dessa punkter borde, enligt hans mening, icke förekomma i ett socialpolitiskt program. Övriga punkter borde ”omformuleras i överensstämmelse med socialdemokratins program”. Motståndarne till detta förslag förfäktade den meningen, att fackföreningame borde, av omtanke om enigheten bland arbetame, förhålla sig neutrala gentemot socialdemokratin, men flertalet av dem torde i verkligheten ha varit fientligt stämda mot denna nya politiska riktning och synes ha tillhört den liberala skolan. Den s. k. radikala riktningen lyckades emellertid vinna majoritet för förslaget. Nytt program utarbetades omedelbart därefter och stadfästes av centralkommittén i maj månad 1886. Särdeles utpräglat socialistiskt blev emellertid icke detta nya program. Strängt taget inskränkte sig det socialistiska inslaget i detsamma till ett understrykande av satsen, att arbetsvinsten bör tillfalla dem som arbeta. Såväl de socialpolitiska som de rent politiska kraven i programmet erhöllo en formulering, som mycket väl kunde förenas med en radikal-liberal åskådning. I det ursprungliga programförslaget hade medtagits en punkt om upprättande av statsverkstäder, särskilt med tanke på samhällets skyldighet att bekämpa arbetslösheten, men denna punkt ströks bland annat med den motiveringen, att — som det hette i den av Hjalmar Branting redigerade tidningen Tiden — den ”skulle